Ny bok om de som går från vänster till höger

Maria Schottenius anmäler David Brolins ”Omprövningar. Svenska vänster­intellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” i dagens DN Kultur, som handlar om några av de mer framträdande 40- och 50-talister som tillhörde den nya vänstern, och kanske särskilt dess dominerande maoistiska falang, men som blev höger på 1980- och 90-talen: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/nar-de-intellektuella-gick-fran-vanster-till-hoger

Att vänsterintellektuella och vänsterskribenter blir höger är något som blir allt vanligare numera. Bland dagens mer framträdande högerforskare och högerskribenter har ett flertal vänsterbakgrund, och allt fler som kommer från vänstern hittas idag inom SD eller som ”fristående” högerextremister och även som antisemiter. Som Schottenius påpekar är huvudfienderna mer eller mindre desamma som när de var vänsterradikala: socialliberaler och socialdemokrater – som av en händelse just de som den gamla radikalkonservativa unghögern hatade allra mest under första hälften av 1900-talet. Ibland kan det nog handla om att flera av dem är barn eller barnbarn till högerextremister, ofta har de dessutom också en s k socialgrupp 1-bakgrund, d v s de är nästan uteslutande från s k bra familjer. I andra fall handlar det möjligen också om en viss ideologisk-psykologisk elitistisk och auktoritär läggning som sannolikt förvärvats via uppfostran i de övre samhällsskikten, och som utifrån tidsandan kan projiceras på olika politiska inriktningar.

Detta är heller inte något som är nytt i historien: både innan och under Andra världskriget och under Kalla kriget var det inte ovanligt med radikala övergångar från vänster till höger: vänstersocialistledaren Nils Flyg som blev pro-tysk under kriget är väl det mest kända exemplet men egentligen handlade det om ett rätt så försvarligt antal namn med både anarkist-, kommunist- och socialdemokratisk bakgrund som gick över till extremhögern på 1930- och 40-talen. Och under Kalla kriget är nog den tidigare marxisten Tage Lindbom det kanske bästa exemplet på detta – på äldre dar blev ju denne inget annat än den svenska radikalkonservatismens ”grand old man” och chefsideolog.