Den svenska vetenskapliga relationen till rasbegreppet och rastänkandet igår och idag

Läser just nu Marta Kolankiewicz avhandling i sociologi om hatbrott mot muslimer, och inser alltmer att ursprunget till den färgblinda svenska antirasismen som idag är så hegemonisk nog står att finna i en besatthet vid att vara vetenskaplig, avantgardistisk, rationell, högmodernistisk och ständigt ”up to date” lika mycket som i framväxten av den nya vänstern på 1960- och 70-talen: http://www.lu.se/article/svart-for-domstolar-att-identifiera-rasism

Innan Andra världskriget var Sverige som bekant det demokratiska västland som gick allra längst i det s k vetenskapliga rastänkandet, vilket bl a innebar att den svenska forskarvärlden kunde kritisera tyskarna för att vara ovetenskapliga när de talade om ”rassjälar” och ”andliga judar” Problemet var s a s inte rasbegreppet och rastänkandet i sig, utan det faktum att de svenska forskarna ansåg att de var de mest vetenskapliga i världen vad gäller dessa frågor.

Efter kriget deltog flera svenska forskare i FN-organet UNESCO:s arbete med att omformulera det västerländska rastänkandet, och redan på 1960-talet uppstår därför en specifik och unik misstänksamhet mot rasbegreppet inom den svenska forskarvärlden som gör att Sverige nu kan börja kritisera länder som USA, Sydafrika och de europeiska kolonialmakterna för att vara ovetenskapliga vad gäller synen på ras och därmed vad gäller behandlingen av icke-vita.

Att Sverige flera decennier senare blir världens första suveräna nationalstat som avskaffar rasbegreppet i sig är m a o lika mycket en fråga om en svensk identifikation med empirisk forskning, modernitet, rationalitet och vetenskaplighet som att det har att göra med framväxten av en unik radikal färgblind antirasism bland liberaler och socialister på 1960- och 70-talen.

Sedan är det tydligt att allt kulminerar och blommar ut på 1990- och 2000-talen med flera riksdagsmotioner som just kräver ett utrangerande av rasbegreppet i sig och andra motioner som rekommenderar användandet av termen ”organiserad etnisk förföljelse” i relation till den svenska extremhögern i stället för att använda rasismtermen liksom med forskare som förespråkar att även termen antirasism borde tas ur bruk då ordet reproducerar rasbegreppet, rastänkandet och den rent språkliga ordstammen ras.

När den svenska delegationen sedan föreslår världssamfundet att både rasbegreppet och termen rasism bör tas ur bruk på UNESCO:s världskonferens mot rasism i Durban i Sydafrika år 2001 för att inte reproducera ett ovetenskapligt rastänkande är det svenska deltagande som påbörjades just inom UNESCO på 1950-talet helt enkelt s a s fullbordat för svensk del. Idag arbetar Sverige följaktligen aktivt för att få andra suveräna nationalstater att avskaffa rasbegreppet och landet försvarar stolt det egna utrangerandet av begreppet med argumentet att den svenska forskarvärlden helt enkelt har kommit fram till att ras är en social konstruktion och just därför finns inte ras, och därför ska rasbegreppet avskaffas liksom termen rasism (och gärna också termen antirasism och gärna också alla andra glosor i nutidssvenskan som innehåller ordstammen ras) som bör ersättas med termer som intolerans, fobi, främlingsfientlighet o s v.

Återigen liksom innan kriget (fast omvänt) ser sig svenskarna m a o som de mest vetenskapliga, moderna och rationella på jorden vad gäller synen på ras genom att framställa den militanta färgblinda antirasistiska svenska forskarvärlden som världens mest excellenta och avantgardistiska forskare i världen i dessa frågor.