SD:s ideologiska föregångare och förebilder och den svenska socialkonservatismen

Har på sistone funderat mycket kring SD:s ideologiska och idéhistoriska inspirationskälla såsom partiet uppfattar den idag efter att bl a ha lyssnat till Mattias Karlsson under Almedalsveckan, nämligen den svenska socialkonservativa unghögern såsom den uppstod bland borgerliga studenter och intellektuella i Uppsala och Lund kring förförra sekelskiftet med namn som Rudolf Kjellén, Vitalis Nordström, Adrian Molin och Teodor Holmberg, och med tidskrifter som Det nya Sverige och Svensk Lösen. Framför allt är jag intresserad av var den svenska socialkonservatismen tar vägen efter kriget, d v s hur länken mellan unghögern anno 1900 och dagens SD ser ut. Här nedan följer mitt försök att kartlägga och skissa på denna länk.

År 1915 blev den från början mer nätverksbaserade och elitistiska unghögern organiserad på nationell nivå enligt svensk folkrörelsemodell genom att blivande Sveriges nationella förbund (SNF) bildades som fristående ungdomsorganisation till dåvarande Moderaterna, och med Nationell tidskrift, senare Nationell tidning, som huvudorgan. Innan dess var unghögern mer löst organiserad i exklusiva klubbar såsom exempelvis Ungsvenska klubben som bildades 1908, och unghögern dominerade också gamla borgerliga studentföreningar som Heimdal i Uppsala. SNF utvecklades snabbt till en massorganisation som den svenska borgerligheten aldrig någonsin tidigare hade upplevt innan dess med över 40 000 medlemmar och lokalavdelningar i hela landet, och dess energiska och aktivistiska medlemskader bidrog på ett avgörande sätt till att högern under amiral Arvid Lindmans ledning tog hem valsegern i det s k ”kosackvalet” 1928.

År 1934 bröt dock SNF med moderpartiet, startade eget som politiskt parti och orienterade sig sedan mot en fascisminspirerad radikalkonservatism som under kriget dessutom blev alltmer pro-nazistisk och antisemitisk. Alla de till en början tiotusentals barn, ungdomar och unga vuxna från fr a socialgrupp 1 som till en början följde med partiet vid brytningen med Moderaterna 1934 och med stor entusiasm bl a upprättade paramilitära uniformerade kampgruppsförband organiserade i s k fanor som gärna samlades på slott, herresäten, gods och gårdar runtom i landet för att marschera och ställa upp sig i formationer lämnade dock snart SNF och återvände till moderpartiets fålla. År 1944 hade SNF ej mer än ca 4000 medlemmar kvar i partimatrikeln, och var därmed blott en skugga av sitt forna jag trots att partiet förfogade över dagstidningen Dagsposten.

Den socialkonservativa unghögerns stafettpinne försvinner därmed med SNF under krigsåren, och partiet smälter bort än mer i medlemsantal efter kriget, även om ett visst uppsving kan skönjas på 1950-talet. Partiet överlever t o m in i modern tid med medlemsaktiviteter som ägde rum så sent som på 1990-talet även om SNF då hade splittrats i flera olika fraktioner (i oktober 1996 firade Stockholmsfraktionen t o m SNF:s 80-årsjubileum på en restaurang på Södermalm i Stockholm där det åts sjömansbiff och dracks en hel del öl, vin och sprit).

De som kom att förvalta den svenska socialkonservatismens arv efter kriget var i stället den krets som hoppade av SNF mellan åren 1940-42, och som bildade Sveriges konservativa studentförbund 1942 genom en sammanslagning av fyra konservativa studentföreningar (en av dem var Heimdal), varav de allra flesta härrörde från SNF:s gamla Uppsala-avdelning. Det är därför ingen slump att Sveriges konservativa studentförbunds samtliga tre första ordföranden var f d SNF:are: Th. Åke Leissner, Erik Anners och Gösta Rönn. Samma ”gäng” hade också författat skriften ”Den svenska linjen” 1940 som kan sägas vara en av den svenska socialkonservatismens grundtexter bredvid Adrian Molins ”Svenska spörsmål och krav” från 1905 (samma ”gäng” gav även ut tidskriften Obs! 1944-55). Svensk linje blir också namnet på konservativa studentförbundets tidskrift. 1969 byter sedan Sveriges konservativa studentförbund namn till Fria moderata studentföreningen och blir utpräglat liberalt – så till den milda grad att anrika Heimdal t o m går ur föreningen 1999.

Den svenska socialkonservatismens stafettpinne förs därefter vidare och övervintrar tillfälligt i den aktivistiska anti-68-rörelsen med dess uppsjö av olika organisationer och tidskrifter som uppstod bland borgerliga studenter på 1960- och 70-talen för att bekämpa den nya vänstern, och med Demokratisk allians som det kanske mest representativa exemplet, som bildades 1967 men upplöstes redan 1976 efter att ha sönderfallit i fraktionsstrider, tillsammans med tidskriften Contra som började ges ut 1974.

Däremellan och efter Kalla krigets slut förvaltas det socialkonservativa arvet från unghögern av tidskrifter som Contextus (1997-99) och Salt (1999-2002) som också flirtar med en mer radikalkonservativ extremhöger. När sedan SD ”kommer ut” som ett socialkonservativt parti år 2011 kan cirkeln därmed sägas ha slutits särskilt från unghögerns Lundastudenter vid förförra sekelskiftet som företrädde den s k lundakonservatismen som var inspirerad av den antiliberala, ultranationalistiska och monarkistiska franska rörelsen Action française, och det är ingen slump att ”de fyras gäng” i SD själva studerade i Lund ett sekel senare och tillsammans bildade Nationaldemokratiska studentförbundet (för att hedra Teodor Holmberg), och flera av dem skrev betecknande nog dessutom examensuppsatser om den gamla svenska unghögern.

Många frågetecken återstår dock vad gäller den ideologiska kunskapen och den idéhistoriska forskningen om högern till höger om Moderaterna (obs: borträknat de svenska nationalsocialisterna och fascisterna): ingen har mig veterligen t ex försökt sig på en historik över den svenska radikalkonservatismen, vare sig dess intellektuella och ideologer eller dess olika organisationer och publikationer. Kanske är det därför som förvirringen och okunskapen är så stor idag när SD gör anspråk på att vara ett socialkonservativt parti och när företrädare för partiet ”namedrop:ar” företrädare för den svenska unghögern som få har hört talas om idag och än färre har läst något av.

Teodor Holmberg, som under en tid var ordförande för SNF, är ju t o m omnämnd i det socialkonservativa partiprogram som antogs av SD 2011. År 1934 skrev Holmberg följande om demokratin och om Hitler i Nationell tidning: ”Demokratien har avsvurit sig sin gamla, från franska revolutionen ärvda bekännelse till frihet, jämlikhet och broderskap. Den lyder partitrumman, den föredrager kadaverlydnad framför personligt ansvar, den åsyftar klassens envälde.” samt ”För egen del känner jag mig i åtskilligt ganska mycket tilltalad av vad Hitler gjort och representerar. Han har ej endast förvandlat Tyskland från att vara ett i många fall sedan gammalt splittrat rike till ett enda helt och samlat sådant. Han har också förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal.”