Den svenska extremhögerns finansiärer igår och idag

Att SD är det parti som efter M emottar mest bidrag, och det parti som överlägset tar emot mest bidrag från privatpersoner överhuvudtaget har förvånat en del, men faktum är att den svenska extremhögerns olika partier, organisationer, publikationer och projekt alltid har finansierats av i huvudsak privata medel ända sedan 1920-talet. Det har helt enkelt alltid funnits förmögna människor liksom företag och stiftelser i Sverige som hängivet har backat upp extremhögern med betydande ekonomiska medel.

De ofta mycket svåråtkomliga bidragslistor som jag har kommit över genom åren ger vid handen att åtskilliga miljoner i dagens penningvärde pumpades in till organisationer som Sveriges nationella förbund, Svensk opposition, Svensk samling och lindholmspartiet liksom till tidningar som Dagsposten fr a innan och under kriget. Aktieägarlistor finns bevarade liksom enstaka hemliga bidragsgivarlistor från bl a Västerås, Uppsala och Malmö, och vilka innehåller namn som de flesta idag skulle bli smått förvånade över att finna i dessa sammanhang. Den samlade svenska extremhögern ägde också vid denna tid ett försvarligt antal fastigheter, lägenheter och gårdar och hade egna bemannade kontor, butiker och redaktioner i de större städerna samt ett flertal heltidsanställda partiaktivister och ett mycket stort antal förlag och periodica som kontinuerligt skulle finansieras.

Så sent som kring 1960 kunde överklassbaserade Sveriges nationella förbund exempelvis samla in närmare 1 miljon kronor i dagens penningvärde för att finansiera sin tidning Fria Ord. Den absolut största ekonomiska insatsen och insamlingen som den samlade svenska extremhögern stod för efter kriget var dock utan konkurrens den som ägde rum via frontorganisationen Hjälpkommittén för Tysklands barn som från krigsslutet 1945 och fram tills december 1958 samlade in osannolika 749 274 818 kr i dagens penningvärde – pengar som samlades in hos högerextrem adel och borgerlighet, via högerextrema inom näringslivet och t o m tack vare högerextrema präster som tog upp kollekt till organisationen av intet ont anande församlingsmedlemmar.

Pengarna användes sedan till att finansiera de tiotusentals ofta (men inte alltid) utblottade nazistiska och fascistiska flyktingar, ledare, SS-folk, krigsveteraner och krigsförbrytare som behövde lämna kontinenten efter kriget för att kunna starta nya liv i fr a Sydamerika, Mellanöstern och Spanien (och även i Sverige) liksom till återuppbyggnaden av efterkrigstidens extremhöger. Dessa svenska pengar bidrog därför till att den panvästerländska extremhögern kunde överleva in i modern tid samt att tusentals nazister och fascister räddades till livet och kunde starta nya karriärer i andra länder.

Både innan, under och efter kriget var det kanske fr a mångmiljonären, civilingenjören, elitgymnasten, poeten, skriftställaren, fastighetsägaren, donatorn, mecenaten mm Carl Ernfrid Carlbergs till synes oändliga ekonomiska resurser som inte bara höll den svenska extremhögern flytande utan också finansierade stora delar av den europeiska och internationella extremhögern, inte minst den s k Malmörörelsen och dess teoretiska tidskrift Nation Europa som gavs ut ända in på 2000-talet, och som samlade de överlevande intellektuella fascisternas och nazisternas skarpaste hjärnor och pennor (och som nästan helt finansierades med svenska pengar liksom den tyska s k nynazismens alla partier, förlag och organisationer som uppstod på 1950- och 60-talen). Carlberg finansierade f ö också även ”opolitiska” projekt: han låg bakom statyerna som pryder Stadion i Stockholm liksom upprättandet av Svenska gymnastikförbundets folkhögskola Lillsved och den idéhistoriska professuren vid Uppsala universitet mm. De privatpersoner som stödjer SD idag är nödvändigtvis inte några superrika svenskar, men genom åren har det framkommit att enstaka förmögna individer såsom fastighetsägaren Lars-Erik Aldin har skänkt betydande belopp till partiet.

bidrag-privatpersoner-ny-jpg