Arvid Fredborg, rasbegreppet och svenskheten

En av den svenska borgerlighetens mest hyllade antinazister (som i själva verket själv var högerextrem, och som förfäktade ett rastänkande ända in på 1980-talet) Arvid Fredborg skriver följande om rasbegreppet, om den svenska extremhögerns mycket framgångsrika antisemitiska ”Mota Moses i grind”-kampanjen 1938-39 (som han själv var drivande bakom) samt om svenskheten i självbiografin Destination Berlin från 1985:

”I februari 1939 blev jag inblandad i den akademiska diskussionen om intellektuella flyktingar. Med detta förhöll det sig på följande sätt: Efter ”Kristallnatten” i Tyskland… ökade trycket mot judarna i Tyskland. Tusentals tyska judar sökte sig till utlandet, inte minst till Sverige. Det gällde bl.a. läkare. Men detta aktualiserade ett svårt problem. Jag ansåg personligen att Sverige inte skulle stänga sina portar men borde iaktta försiktighet med att släppa in främlingar. Jag – och många med mig – ansåg Sveriges relativa rasliga homogenitet vara ett värde att bevara. Då lade man en annan betydelse i ordet ”ras” än vad som nu är fallet. Vad man menade var i själva verket folkslag. Jag hade själv både finskt och vallonskt blod i ådrorna. Men jag ansåg att man skulle vara ytterst försiktig med att tillföra nya främmande element, inte minst därigenom att det svenska folket i grund och botten har svårt att behandla främlingar på rätt sätt. Detta har inte väsentligt ändrats under de årtionden som gått.”

Fredborg har rätt i att rasbegreppet mellan ca 1900-1960 var synonymt med glosan folk, vilket den uppsjö av ordsammansättningar som innehöll ordet ras respektive ordet folk indikerar under denna tidsperiod när Sverige och fr a de svenska eliterna och de övre skikten i landet var fullkomligt besatta av ras och kanske inte så mycket hyllade den vita rasens överlägsenhet generellt som svenskarna som varande vitare än alla andra vita nationer i världen (och delvis därför går det att argumentera för att den socialistiska välfärdsstaten och folkhemmet också kan ses som ett slags ”rashem” som syftade till att vidmakthålla och reproducera den absolut unikt rena och unikt värdefulla vithet som svenska folket ansågs bestå av). Fredborg har tyvärr också rätt i att det är svårt för alltför många att bli accepterade som svenskar till fullo än idag, inte minst p g a att svenska folket blev hjärntvättat i att tro på den ”vetenskapliga sanningen” att svenskarna var vitast av alla folk på jorden, bl a genom skolundervisningen och genom kulturproduktioner av allehanda slag liksom genom akademisk kunskapsproduktion.