Internationell adoption – en grundbult i skapandet och upprätthållandet av det antirasistiska Sverige

Tobias Mattsson skriver i Metro att han vill stoppa utlandsadoptionerna till Sverige (och till övriga västvärlden):

http://www.metro.se/adopterade-tobias-31-vill-stoppa-adoptionerna-kanns-som-att-jag-sticker-kniven-i-nagon/EVHofr!k1I8PvMMA6NpI/

Den globala adoptionsindustrin är idag så privatiserad och ”nyliberaliserad” att den i alltför många fall har urartat till människohandel för att bl a kunna försörja alla de tusentals som är involverade i den internationella adoptionsverksamheten både i de genomkorrumperade ursprungsländerna och i mottagarländerna i Väst liksom för att kunna upprätthålla de ”volymer” som krävs för att tillfredsställa behovet av adoptivbarn hos en vit västerländsk medel- och överklass som kämpar mot kraftigt fallande födelsetal och därför behöver reproducera sig själv på så många sätt som möjligt.

Sedan är det inte ofarligt att som utlandsadopterad lufta en sådan åsikt just i Sverige (det vet jag om någon efter att ha publicerat artiklar som dessa: http://www.tobiashubinette.se/manniskohandel_2.pdf och http://www.tobiashubinette.se/manniskohandel_1.pdf) – det västland som utan konkurrens proportionellt sett har adopterat flest barn från Tredje världen sedan 1960-talet, och där framför allt vänstern och antirasisterna ser internationell adoption som en progressiv och just antirasistisk handling (d v s att ta hand om och ”krama” de Andras barn). Inte minst vimlar det av adoptivföräldrar inom det svenska SACO-kollektivet, och kanske särskilt inom media, forskarvärlden och kultursektorn.

Den internationella adoptionsverksamheten spelade en avgörande roll för att konstruera det militanta färgblinda antirasistiska Sverige på 1960-, 70- och 80-talen som vi idag är så besatta av att bibehålla, och bidrog till att göra att Sverige och svenska folket kom att framstå som de icke-vita folkens och de före detta koloniernas närmaste allierade i västvärlden. I inget annat land på jorden är synen på internationell adoption just därför så odelat positiv och så genomidealiserad än idag som just i Sverige (och återigen: detta gäller inte minst inom den svenska vänstern och bland svenska antirasister) då verksamheten fortfarande spelar en sådan fundamental roll för att upprätthålla både självbilden och omvärldsbilden av det antirasistiska Sverige och de antirasistiska svenskarna.