Om synen på Dan Park och Nikanor Teratologen

Läser just nu (lite senfärdigt, för boken kom ut redan 2012) antologin ”Hitler für alle” som handlar om hur nazismen bearbetas och behandlas i samtids- och populärkulturen och noterar att redaktören och konstvetaren Tanja Schult skriver om Dan Park som en missförstådd konstnär som hjälper alla oss ”PK-liberaler” att förstå vår samtid så att vi inte fastnar i påbjudet historiebruk samt att litteraturvetaren (och zenbuddhisten) Patrik Hultin skriver om antisemiten Nikanor Teratologen som en författare som i de Sades och Blanchots spår söker den totala friheten genom ohämmad njutning. En undrar stilla när svenska humanioraforskare ska upphöra med sin illa dolda fascination för frigjorda och radikala konstnärer och författare som lever gränslöst och uttrycker sig rasistiskt?