Stina Wirsén, rasstereotyper, svenskheten och antirasismen

Ingen har väl kunnat undgå att dagen till ära (d v s den svenska nationaldagen) så pryds svenska Googles sida med Stina Wirséns tecknade barnbokskaraktärer (och den symboliska betydelsen bakom kombinationen nationaldagen, svenskhet, rasstereotyper OCH antirasism kan här inte underskattas) – upphovspersonen bakom den svenska picaninny-karaktären Lilla hjärtat som blackface-konstnären Makode Linde inspirerade henne till att skapa.
sweden-national-day-2015-0606hp
Det skadar väl inte att rekapitulera debatten då den delvis påminner om den pågående diskussionen om ”gulinghumorn”, och påminna om att Wirséns barnböcker under många år har varit högt respekterade och populära särskilt i högutbildade så kallade kulturvänsterkretsar, vilket nog förklarar att många representanter från detta specifika befolkningssegment (som i huvudsak består av vita svenskar) kom att försvara henne särskilt starkt i diskussionen om Lilla hjärtat 2012.

I september 2012 skulle Wirséns animerade film för små barn, Liten Skär och alla små brokiga, ha premiär på de vänsterorienterade Folkets bio-biograferna runtom i landet, och med skådespelaren och antirasisten Stellan Skarsgård som berättarröst. I filmen ingick fyra av Wirséns barnbokskaraktärer, varav en föreställer en svart flicka benämnd Lilla Hjärtat som liknar den klassiska amerikanska rasstereotypen av ett svart barn, det vill säga en picaninny, och som hade förekommit i flera barnböcker. I filmen är Lilla Hjärtat vild och stökig och försöker bland annat äta upp en av de andra figurerna som ska föreställa en adopterad asiatisk pojke som framställs som svag, löjlig och feminiserad. Då Lilla Hjärtat var avbildad på filmaffischen uppstod en diskussion här på Facebook där flera påpekade att karaktären just var en nutida svensk picaninny-version. Snart uppmärksammade media att Wirséns barnboksfigur betraktades som en rasstereotyp av vissa, och därefter drog debatten igång.

Debatten om Lilla Hjärtat är en rasstereotyp eller ej kom att kopplas till bristen på mångfald inom den svenska barnkulturen, och Wirsén och hennes anhängare försvarade karaktären med det antirasistiska  argumentet att icke-vita barn behöver bli mer representerade i barnkulturen för att kunna spegla sig själva och känna sig inkluderade i svenskheten. Samtidigt påpekade många afrosvenskar och föräldrar med afrosvenska barn att det inte är positivt för icke-vita barn att spegla sig i en rasstereotyp även om intentionen bakom den uttryckligen är antirasistisk. Wirsén fick framför allt stöd från den av vita svenskar helt och hållet dominerade kultureliten, framför allt inom media- och konstvärlden, och hennes kritiker sades bl a vara ”aggressivt våldsamma” och ”inkvoterade kvasiforskare”  medan Dagens Nyheters nuvarande kulturchef beklagade när Folkets bio beslutade att ta bort Lilla Hjärtat från filmaffischen genom att fråga sig själv och läsarna ”Vad blir det kvar av konsten om allt socker tas bort ur saften?”. Det vill säga: Var tar (den vita) glädjen, (den vita) lusten och (den vita) njutningen vägen när rasstereotyperna försvinner?

Ytterligare ett perspektiv erbjöd filmvetaren och barnkulturforskaren Margareta Rönnberg som liksom de flesta andra vita rösterna i debatten ställde sig på Wirséns sida. Rönnberg har publicerat en monografi som analyserar debatten om Lilla Hjärtat och hävdar att när (vita) barn tolkar karaktären Lilla Hjärtat så ser de inte en rasstereotyp utan enbart ett djur, möjligen en mullvad (och denna djurmetafor talar ju för sig själv här). I sin analys av debatten om Lilla Hjärtat anklagar Rönnberg Wirséns kritiker för att vara ”vuxencentrerade extremister” som inte tar hänsyn till (vita) barns egna upplevelser.

Debatten om Lilla Hjärtat avslutades med att Wirsén offentligt meddelade att hon kommer att sluta att ha med karaktären i framtida barnböcker. Likt en ironisk epilog framkom det dock att UD och Svenska institutet hade samarbetat med Wirsén samtidigt som debatten pågick i en utställning vars syfte var att marknadsföra Sverige som ett mångkulturellt och antirasistiskt land i Asien. Svenska institutet hade nämligen använt flera av Wirséns rasstereotypa barnbokskaraktärer, bl a en Lilla hjärtat-”look alike”, och tryckt upp dem på produkter riktade till barn som en del i institutets satsning på svensk design, ”Sweden in style”, och som även inbringade en nätt summa pengar till Wirsén (och vilket väl Google-exponeringen gör även idag för Wirsén).

br-plbpr7080ro-paslakanset-[5]-[fullsize]