Vänstern, extremhögern och det nya Sverige

Det blir allt tydligare att (den vita) vänstern har allt svårare att hantera en snabbt växande extremhöger OCH en snabbt växande befolkningsheterogenitet:

Huvuddelen av vänstern regredierar just nu till 1930- och 1940-talens mytomspunna, heroiska och ärofyllda kamp mot fascismen (och sväljer också alla myter och lögner om denna tidsepok, såsom att det också skulle ha handlat om antirasism när sanningen är den att varken högern eller vänstern brydde sig nämnvärt om judarnas och romernas öden, än mindre om koloniernas invånare, vid denna tid) och gör i praktiken antirasism enkom till en fråga om antifascism såsom den nuvarande rödgröna regeringen gör som nu satsar stora belopp på rasismforskning (= forskning om extremhögern, om extremhögerattityder o s v), avhopparverksamhet, toleransprojekt och informationskampanjer om rasism (= om rasideologi, extremhöger, nationalsocialism o s v) för att desperat försöka få ned SD:s opinionssiffror.

En annan del av vänstern har samtidigt allt svårare för ”invandrare” och ”mångkultur”. Denna strömning representeras t ex av Göran Adamson, docent i sociologi och gammal vänsterman, som idag har en debattartikel i SvD (http://www.svd.se/naiv-syn-pa-mangfald-i-hogskolan/om/debatt) och som bl a tidigare har medverkat i det ”PK-Sverige-kritiska” danska radioprogrammet ”Danmarks röst” (tillsammans med Peter Sköld, historiker och f d chef för Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet). Denna ”antimångkultur”-strömning inom (den vita) vänstern har hittills varit mer tydlig i andra västländer där prominenta företrädare och t o m f d ledare för 70-talsvänstern idag är aktiva inom extremhögern (t ex i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA, Italien m m). I Sverige har det varit svårare för denna strömning att göra sig hörd då det i Sverige i det närmaste har satts likhetstecken mellan att vara vänster och att vara antirasist, men på sistone har FB-grupper som Nationell vänster sett dagens ljus (som samlar de som identifierar sig som vänster, men har svårt för ”invandrarna” liksom ofta också för ”kosmopoliterna” och ”sionisterna”, d v s judar) och även tidigare har kända vänsterforskare och vänsterintellektuella såsom Jonathan Friedman, Kajsa Ekholm-Friedman, Marcus Birro, Lasse Wilhelmsson, Gunnar Sandelin, Karl-Olov Arnstberg m fl ”kommit ut” som kritiska till ”invandrarna” och ”mångkulturen”.

I vissa fall handlar denna strömning om en (hög)modernistisk socialism som närmast reflexmässigt likt liberalismen har svårt för allt som ”luktar” Tredje världen (läs: feodala system, religiösa värderingar, stamkulturer, klanstrukturer, patriarkat av den gamla skolan o s v) och som går tillbaka till Marx utvecklingstänkande och förkastande av den utomvästerländska världen (”det asiatiska produktionssättet”, ”den orientaliska despotin” o s v) medan det i de flesta fall handlar om en strikt marxistisk tolkning enligt den s k vetenskapliga socialismens doktrin: Om nu (den vita) arbetarklassen är historiens hegelianska subjekt (och just därför en gång i framtiden ska frälsa oss alla), och om nu denna röstar alltmer på extremhögern (vilket ju är fallet just nu: extremhögerpartierna är idag i praktiken redan de största arbetarpartierna i flertalet länder runtom i Europa – senast i helgen röstade uppemot 75% av de österrikiska arbetarna på FPÖ) så måste ju arbetarna ha rätt. Precis så resonerar Jan Myrdal, 70-talsvänsterns chefsideolog och kallad ”Mästaren”, när han uttalar sig positivt om både Breivik och Le Pen. Kommunistiska partiets (f d KPML-r) legendariske f d ledare Frank Baude var inne på samma analys innan han avgick och detsamma gäller Guido Zeccola, vänstertidningen Stockholms Frias förre kulturchef, idag chefredaktör för tidskriften Kulturen.

Adamsson har f ö fel i sin artikel: Underrepresentationen av lärare och forskare liksom studenter och doktorander med utomeuropeisk bakgrund är extrem inom den svenska högskole- och forskarvärlden. Jag tar mig friheten att här reprisera ett tidigare inlägg:

Statistik över representationen av högskolestudenter och doktorander med någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika vid samtliga svenska högskolor läsåret 2012/13.

högskolenybörjare läsåret 2012/13
bakgrund i Afrika: 729 födda utomlands, 615 födda i Sverige med två föräldrar födda utomlands (totalt 2% – procentsiffran borde egentligen ligga på 3-4%)
bakgrund i Asien: 1974 födda utomlands, 2146 födda i Sverige med två föräldrar födda utomlands (totalt 6% – procentsiffran borde egentligen ligga på 13-15%)
bakgrund i Sydamerika: 383 födda utomlands, 318 födda i Sverige med två föräldrar födda utomlands (totalt 1% – procentsiffran borde egentligen ligga på 2-3%)

doktorandnybörjare läsåret 2012/13
bakgrund i Afrika: 11 födda utomlands, 2 födda i Sverige med två föräldrar födda utomlands (totalt 0,7% – procentsiffran borde egentligen ligga på 3-4%)
bakgrund i Asien: 92 födda utomlands, 13 födda i Sverige med två föräldrar födda utomlands (totalt 5,6% – procentsiffran borde egentligen ligga på 13-15%)
bakgrund i Sydamerika: 22 födda utomlands, 2 födda i Sverige med två föräldrar födda utomlands (totalt 1,3% – procentsiffran borde egentligen ligga på 2-3%)

Observera att ett mycket stort antal (uppemot hälften eller t o m fler) av de som är födda utomlands är s k gäststudenter och gästdoktorander, d v s de är bara här för att studera och doktorera. Det mest anmärkningsvärda med denna nedslående statistik är det mycket låga antalet och den därigenom mycket låga andelen s k ”andrageneration:are”, och särskilt bland doktoranderna – totalt enbart 17 individer eller 0,5% läsåret 2012/12. Huvudorsaken till siffrorna står att hitta att höga procentsiffror av elever/studenter med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika ”slås ut” redan i grundskolan/9:an och i gymnasiet per årskull, och vilket i slutänden innebär att endast en mindre procentandel av dem till slut lyckas ta sig in på högskolan överhuvudtaget. Slutligen, vad gäller anställda vid de svenska högskolorna så har tidigare studier indikerat att det kan handla om 2-3% av den svenska högskolevärldens personalstyrka vad gäller lärare och forskare som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika, och även bland dem ingår många gästforskare och gästlärare som egentligen inte bor i Sverige permanent.