Termen ”antirasism” och andra svenskspråkiga ord om ras

Den idag så omhuldade -ism termen ”antirasism” och dess avläggare ”antirasist” och ”antirasister” (substantivformen i singular och plural), ”antirasistisk” (adjektivformen) och ”antirasistiskt” (adverbet) dyker upp på svenska i svenska (tryckta) dagstidningar (i pappersform) från och med 1984: möjligen dyker glosan och dess böjningsformer upp i andra tryckta publikationer (lexikon, böcker, skrifter, broschyrer, flygblad o s v) några år dessförinnan. I alla fall så indikerar detta att den antirasistiska svenska självbilden liksom omvärldsbilden av svenskarna som varande antirasister är av sent datum – d v s först på 1980- och 90-talen blir antirasismen (i dess färgblinda version) kärnan i svenskheten och först därefter också närmast något av en statsideologi (d v s detta skedde ej efter 1945, ej heller efter 1968, utan först fr o m 1980- och 90-talen).

Featured image

Etnicitetsbegreppet har numera i praktiken kommit att ersätta rasbegreppet i svenska språket, och regelmässigt översätts idag också särskilt engelskans ”race” med ”etnicitet” på svenska: det är även något som har förordats och rekommenderats av regering och riksdag ända sedan 2001. Första gången termen ”etnisk” dyker upp i tryckt form på svenska i en tryckt svenskspråkig dagstidning är 1963, men det är först på 1970- och 80-talen som ordet i dess adjektivform blir alltmer vanligt förekommande, och det är förvånande nog först 1989 som ordet (substantivet) ”etnicitet” i sig dyker upp för första gången i tryckt form i en tidning. Etnicitetsbegreppet är m a o en mycket ny företeelse i nutidssvenskan som dessutom för engelskans del förs in i Oxford English Dictionary först kring 1970 (etnicitetsbegreppet var helt enkelt tillsammans med socialkonstruktivismen intimt förknippad med 68-vänsterns forskarvärld).

De idag likaledes vanligt förekommande termerna ”mångkulturell” och ”mångkultur” dyker f ö först upp på svenska i tryckt form på 1980-talet. Allt detta pekar på att Sverige (och svenska språket samt de svensktalande svenskarna) mycket sent tar till sig att landet inte är homogent vare sig rasligt, kulturellt, religiöst, språkligt o s v. Det är därför ingen slump att statskyrkan och statsreligionen avskaffas först år 2000 just i Sverige samt att Sverige erkänner existensen av ett antal historiska minoriteter inom landets gränser först under detta år. Däremot är Sverige och svenska språket tidigt med att ta in den veritabla uppsjö av glosor, termer, begrepp, benämningar och ord som handlade om ras under 1800-talet. Redan på 1840-talet förekommer termer som den ”vita rasen” liksom ”icke-vit” i svenska dagstidningar, från 1870-talet ordsammansättningen ”rasblandning” och alla dess böjningsformer, och fr o m 1880-talet dyker termer som den ”ariska rasen”, den ”germanska rasen” samt fr a den ”nordiska rasen” upp i svenska dagstidningar. Ordet ”rasbiolog” och termen ”rashygien” liksom beteckningen ”rasforskning” och uttryck som ”raskonflikter” och ”rasteorier” dyker upp i tryckt form på svenska fr o m förra sekelskiftet, d v s fr o m kring 1900 (d v s vi i Sverige var avantgardister och pionjärer vad gäller den empiriska rasforskningen och vad gäller progressiva, modernistiska och biopolitiska raspolitiska reformer och interventioner). För övrigt har beteckningen på de som inte räkna(t)s som vita skiftat genom åren: ”icke-vit” har använts frekvent liksom ”av främmande stam” (SCB:s term fram tills 1945), ”icke-arier” (Socialstyrelsens term under 1930- och 40-talen: gällde främst judar och romer) och mer krångliga uttryck som ”ej av nordisk ras” o s v. Slutligen: termen ”rasism” och ordet ”rasist” dyker först upp i tryckt form på svenska under de första krigsåren men slår igenom i svenska språket med full kraft först efter 1968: fr o m 1943 dyker ordet ”rasdiskriminering” upp och fr om 1950 ordet ”rassegregation” – dessa båda uttryck ersattes mer eller mindre sedan av termen ”rasism” först på 1970- och 80-talen.