Den svenska rasforskningen och finnarna

Blev nyss intervjuad av Sveriges Radios sverigefinska redaktion Sisuradio angående de svenska rasforskningssamlingarna av finska kvarlevor och skallar som hittills fått mindre uppmärksamhet än exempelvis de samiska kvarlevorna, men vilka likaledes hade en liknande proveniens, d v s ofta rena gravplundringar i form av dekapiteringar av i vissa fall ”färska” lik. De finsktalande minoriteterna i Sverige och de finsktalande finländarna betraktades mellan ca 1750-1950 som ”tatarer”, ”mongoler” eller helt enkelt som asiater, och märkligt eller typiskt nog var det en svensk som först verkar ha drivit denna hypotes ”vetenskapligt”, nämligen karolinen och språkforskaren Philip Johan von Strahlenberg som var en av tusentals svenska soldater som hamnade i rysk fångenskap efter det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709. von Strahlenberg är även känd som en av Sveriges första asienforskare eller orientalister: han kartlade den asiatiska delen av det tsarryska imperiet och var en av de första i Europa som bl a inkluderade Korea korrekt på en karta (som idag förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala), och han studerade flera av de uraliska och altaiska språk som talas i Sibirien. Idén om att finnarna var asiater togs sedermera upp av sådana portalfigurer inom rastänkandets idéhistoria som fransmannen (och sverigevännen: på 1870-talet var denne bosatt i Stockholm som fransk diplomat) Arthur de Gobineau som t o m betecknade finnarna som ”gula”.

Detta utskrivande av finnarna från både den nordiska (ras)gemenskapen och den europeiska dito, d v s i praktiken från vitheten i sig, resulterade bl a i att finska intellektuella såsom Matthias Alexander Castrén (typiskt nog var de mest radikala ”fennomanerna” oftast sprungna från den finlandssvenska bourgeoisien) svarade med att uppfinna hypotesen om den turanska rasen som sades inkludera alla de uralisk-altaiska folken från samer och finländare liksom ester och ungrare i väster via alla de olika turkfolken i Väst- och Centralasien till urfolken i Sibirien och koreaner och japaner. Ända in på 1930-talet fanns det turanska sällskap i Japan som odlade kontakter med Finland och Ungern: för både japaner och koreaner blev idén om den turanska rasen i stället ett sätt att koppla sig själva till Europa och ”civilisationen”, och ända in på 1990-talet kunde koreanska museer och guideböcker riktade till turister och utlänningar ”skryta med” att koreaner och finländare var ”släkt” med varandra.

Under första hälften av 1900-talet blev dock finska intellektuella och forskare besatta av att försöka återinskriva finnarna in i vitheten: Det är inte en slump att förutom i Sverige så var det just i Finland som de mest omfattande rasforskningsstudierna genomfördes vad gäller rena empiriska kroppsmätningsstudier – uppemot 100 000 finländares kroppar mättes för att bevisa att Finland var en vit nation, och bredvid Sverige var det också Finland som steriliserade flest av sin egen befolkning per capita.