Karolinska institutets rasforskningssamling

Björn af Kleen skriver idag återigen om Karolinska institutets omfattande rasforskningssamling av mänskliga kvarlevor och kroppsdelar i dagens DN, och berättar om en av dem vars kvarlevor hamnade i samlingen – Stockholmsoriginalet ”Trasfröken” (som bl a Selma Lagerlöf skrev om): http://www.dn.se/nyheter/sverige/trasfroken-forsta-offret-i-kraniesamlingen

af Kleen påminner även om att mellan 1933-73 gällde en lag som innebar att alla avlidna som begravdes på offentlig bekostnad tillföll läkarvetenskapen för att bl a tillfredsställa rasforskarna och fr a läkarlinjens behov av kroppar att studera och dissekera, och vilket i praktiken innebar fattiga och marginaliserade människor som var institutionaliserade på olika hem, slutna anstalter, s k sinnessjukhus, barnhem och olika uppfostrings-, arbets- och försörjningsanstalter.

Mellan ca 1940-70 hade Sverige f ö demografiskt rekord i den demokratiska västvärlden vad gäller att institutionalisera stora procentandelar av sin egen befolkning på en mängd olika mer eller mindre slutna anstalter, och en stor del av dessa (tvångs)placeringar (och inlåsningar) drevs av en kombination av ett specifikt svenskt rastänkande och den framväxande välfärdsstatens sociala och moraliska ideal. Det är m a o inte en slump att Foucault troligen fick viss inspiration till sina senare teorier om den disciplinerande och normerande makten och om slutna institutioner och vetenskapliga kategoriseringar genom sina egna erfarenheter av högmodernitetens Sverige när han bodde och verkade i Uppsala på 1950-talet.