Den svenska minoritetsforskningen och rastänkandet

Passar på att nu under påskhelgen läsa ett antal avhandlingar och studier om synen på och behandlingen av de svenska romerna och de andra nationella minoriteterna fram tills 1960-talet, och inte minst Ida Ohlsson Al Fakirs avhandling om ”zigenarfrågan” och ”zigenarundersökningen” på 1960-talet, Martin Ericssons avhandling om den svenska ”tattarfrågan” mellan ca 1880-1950, Julia Nordblads avhandling om den svenska och franska kolonialpolitiken gentemot Tornedalen, Bretagne och Algeriet ca 1880-1925, Karin Kvist Geverts avhandling om ”judefrågan” och den svenska flyktingpolitiken under kriget samt Sigrid Lipotts och Greggor Mattsons studier av den svenska minoritetspolitiken gentemot tornedalingar respektive samer.

Det som framkommer när en jämför den officiella svenska synen på och det svenska majoritetssamhällets behandling av de nationella minoriteterna under fr a första hälften av 1900-talet är inte bara ett genomgående ”vetenskapligt” rastänkande (och en besatthet vid blandrelationer och blandade barn ned till kvartsnivå) som vid det här laget är välbekant och som ledde till alltifrån upprättandet av specifika rasregister (resande och romer samt judar, s k T-register, Z-register och J-register) och omfattande rasforskningsstudier (samer och romer) till ett närmast totalt invandringsstopp (romer och judar vars pass stämplades med ett J respektive Z på svensk inrådan) utan också en mycket brutal segregations- alternativt assimilationspolitik.

Inte minst blir forskarvärldens avgörande delaktighet i denna svenska raspolitik som drabbade de nationella minoriteterna under första hälften av 1900-talet allt tydligare: många är de forskare inom ämnen som medicin, historia, etnologi, antropologi och religions- och språkvetenskap som disputerade på en viss nationell minoritet och/eller som fortsatte att forska på denna minoritet under sin fortsatta forskarkarriär, och vilka i vissa fall inte bara erhöll professorsstolar utan också slutade som universitetsrektorer (många av dessa forskare var dessutom högerextremister eller åtminstone starkt konservativa). Kontinuiteten in i vår tid till dagens s k IMER-forskning, d v s forskning om de olika invandrargrupperna, blir också tydlig vad gäller forskarvärldens roll i att utforma en officiell syn på de som inte räknas som svenskar till fullo.

Den svenska forskarvärlden lyckades mellan ca 1900-65 inte bara publicera världens mest empiriskt omfattande rasforskningsstudie på vita människor (majoritetssvenskarna) som omfattade över 100 000 ”specimen” (d v s både döda och levande vita kroppar) utan också en närmast komplett rasvetenskaplig kartläggning av de svenska samernas (1930-40-tal) och de svenska romernas kroppar (1950-60-tal) samt även omfattande studier av finsktalande svenskar och spridda studier av svenska judar.