Den svenska rasforskningens genealogi

Den svenska forskarvärldens absolut avgörande och ledande roll i framväxten av det moderna, globala och vetenskapliga rastänkandet blir kanske som allra mest tydlig om en tänker kontrafaktiskt, d v s vad som hade hänt om vissa specifika händelser, kontakter och interaktioner inte hade ägt rum. Hade Carl von Linné (som fått ett svenskt universitet uppkallat efter sig) inte konkurrerat ut sin franske rival Buffon så hade uppdelningen av mänskligheten i olika raser kanske inte slagit igenom alls på samma sätt som Linnés rastaxonomi kom att göra, och vilket kom att fullständigt förändra och påverka hela världshistorien och alla oss som tillhör människoarten från ca 1750 och fram tills idag. Och hade inte den tyske antropologen Blumenbach varit en av Linnés lärjungar (dock ej inkluderad i praktutgåvan av Linnés ”apostlars” samlade verk som svenska UD idag ger bort som gåva till statschefer och andra dignitärer världen över) så hade det vetenskapliga rastänkandet kanske inte ens överlevt Linné överhuvudtaget.

Vidare – hade inte Anders Retzius (hyllad av bl a Karolinska institutet och Kungl. Vetenskapsakademien) varit en lojal Linné-lärjunge så hade kanske inte dennes skallindexmått sett dagens ljus (som svenska forskare använde sig av ända in på 1960-talet), och därmed hade hans son Gustaf Retzius (som står byst på Karolinska institutet) inte kunnat bevisa empiriskt att svenskarna kroppsmåttsmässigt (och estetiskt) var vitast av alla och därmed mest värdefulla och överlägsna av alla folk på jorden. Och hade inte samme Linné-lärjunge Anders Retzius inte övertalat Sven Nilsson (som bl a står byst i Lundagård) att ge sig in på biologins och senare arkeologins bana, så hade Nilssons raskrigsteori och den senare socialdarwinistiska ”vetenskapliga sanningen” att folkfördrivning av och folkmord på ”mindrevärdiga” raser var något ”naturligt” kanske inte uppstått. Och Anders Retzius tredje gången gillt: Hade inte den tyske medicinaren Rudolf Virchow varit ett varmt Anders Retzius-fan så hade kanske inte dennes empiriska rasforskningsmetoder (d v s att mäta allt som går att mäta och kategorisera färgmässigt på den mänskliga kroppen) fått ett sådant fullständigt genomslag som de fick världen över under andra hälften av 1800-talet (och vilket i sin tur ledde till många miljoner människors lidande, förtryck och ond bråd död ända in i vår tid).

Och för att inte glömma 1900-talet: Hade inte den tyske rasforskaren Eugen Fischer delat Herman Lundborgs totala besatthet vid att forska på blandade (”Mischlingen” eller ”blandrastyper”), så hade kanske inte de blandade blivit så ”sönderstuderade”, stigmatiserade och utsatta som de blev under första hälften av 1900-talet. Och slutligen – hade inte Tredje rikets rasforskare Hans F. K. Günther varit en så fanatisk Herman Lundborg-elev (Günther var bosatt i Uppsala under en tid) och så fixerad och besatt av svenska folket och den nordiska rasen, så hade inte den nazityska raspolitiken kanske blivit så extrem och mordisk som den blev.

Inte konstigt m a o att lilla Sverige redan 1902 kunde publicera den dittills mest omfattande empiriskt baserade rasforskningsstudien som (den akademiska) världen någonsin skådat (närmare 50 000 svenska kroppar hade mätts och kategoriserats i denna studie), att den svenska forskarvärlden bidrog med hela 16% av ledamöterna i det Internationella sällskapet för rashygien redan 1909, att Sverige blev det första land i världen som 1922 inrättade ett statligt forskningscentrum för rasvetenskap, att svenska staten excellerade i rasstatistik fram tills 1945, att hela tre svenska forskare bjöds in att delta i UNESCOs arbete kring rasbegreppet efter kriget samt slutligen att Sverige blev den första suveräna nationalstaten att helt och hållet avskaffa rasbegreppet i sig från och med 2001