Jan Guillous syn på minoriteter

Jan Guillou, en av Sveriges mest lästa författare och folkkära kändisar, en ikon för 70-talsvänstern (liksom f d KGB-agent) och fortfarande en stark vänsterröst i media och offentligheten har i många år givit uttryck för en märklig syn på olika minoriteter: På 1980-talet framställde han romer som ”kackerlackor”, på 1990-talet ursäktade han våldsamma nazister och skinheads med att de var harmlösa arbetarbarn och ”homofiler” (en homofob referens till alla mord på och hatbrott mot homosexuella), på 2000-talet försvarade han konstnären Lars Hillersbergs nidbilder av judar och på 2010-talet går han i god för att SD inte är rasister utan utgörs av vanligt hyggligt folk och han hävdar i sina senaste bästsäljande romaner att de tyska kolonisatörerna i södra Afrika till skillnad från britterna var ”humanister” och tog väl hand om sina kolonier och den afrikanska ursprungsbefolkningen. Numera försvarar han både myten om den svenska borgerlighetens okunskap om vad som hände de europeiska judarna under kriget liksom föreställningen om att judarna själva ligger bakom allt tal om att det skulle finnas antisemitiska strömningar i dagens Sverige (d v s det stämmer helt enkelt inte – d v s det är judarna själva som hittar på det och får oss alla att tro på det).

Guillou är samtidigt känd (och omtyckt) som just antirasist och som en vän av minoriteter, av Tredje världen, av palestinierna och av muslimer, men den logik som han (och många andra) drivs av är i själva verket det gamla högerextrema hatet och kampen mot (”judestyrda”) Brittiska imperiet och (”judestyrda”) USA som vissa delar av den radikala vänstern övertog på 1970-talet (vilket blir tydligt i hans romaner, både i de som utspelar sig i samtiden och i historien) parat med en likaledes både högerextrem och vänsterradikal romantisering av Folket med stort F (vita svenska nazister som harmlösa men måhända förvirrade arbetarbarn) och ett förakt mot underklassen (t ex romer) – d v s egentligen bryr sig Guillou inte ett dyft om minoriteternas väl och ve överhuvudtaget vilket just blir tydligt mot bakgrund av allt han har sagt och skrivit om olika minoriteter genom åren. Dessutom bottnar Guillous hållning i mångt och mycket i hans egen familjehistoria med extremhögerkopplingar på både svensk och fransk sida – d v s i praktiken går han i sina släktingars upptrampade spår och försvarar indirekt dessa – dock så klart på ytan i egenskap av att vara en vänsterradikal antirasist.

Ännu en legendarisk vänsterikon som utgår från samma logik är Jan Myrdal, d v s ”Mästaren” själv, som på sistone både uttryckt förståelse för Breivik och Front National (och mer eller mindre kommit undan med detta) förutom alla andra märkliga texter och uttalanden genom åren som pekar mot att även han odlar den både högerextrema och vänsterradikala föreställningen om existensen av en global judisk makt (företrädd av f d Brittiska imperiet och USA) och egentligen inte heller bryr sig om vare sig minoriteter eller Tredje världen – de blir för sådana som Guillou och Myrdal (och många andra – bl a kretsen kring Ordfront, och inte minst Aftonbladets Åsa Linderborg som om och om igen uttrycker sig klumpigt och nedsättande om olika minoriteter samtidigt som hon passerar som vänsterradikal antirasist) inget annat än instrument och kanonmat som kan offras i kampen mot den verkliga fienden (därav bl a försvaret för allehanda utrensningar, folkmord och diktaturer i Tredje världen).