Den svenska rasforskningen hyllas än idag av högskole- och forskarvärlden

Det offentliga och etablerade Sverige fortsätter att oförtrutet försvara sin antirasistiska heder och ära i världen med näbbar och klor, men retoriken låter samtidigt alltmer desperat och tom. UD:s Annika Söder försvarade igår Sverige inför FN:s råd för mänskliga rättigheter som kritiserar landet för det höga och växande antalet hatbrott och den utpräglade rassegregationen på samhällets och livets alla upptänkliga områden med att svenskarna fortfarande är världens mest antirasistiska folk i attitydundersökningarnas (fantasi)värld: http://www.expressen.se/nyheter/fns-oro-for-okningen-av-hatbrott-i-sverige
Helt klart är det så att uppemot 75-80 procent av svenskarna är positiva till invandring och att uppemot 95 procent är för lika rättigheter för inrikes- och utrikesfödda till skillnad från alla andra folkslag runtom i Europa där motsvarande siffror i bästa fall stannar på 45-50 procent men oftast ligger på 25-35 procent. Samtidigt är särskilt den del av befolkningen som har utomeuropeisk bakgrund statistiskt mer marginaliserad i Sverige än i de allra flesta andra europeiska länder.

Vidare ber KI:s rektor Anders Hamsten nu plötsligt om ursäkt för det usla handläggandet av universitets omfattande rasbiologiska skallsamling och repatrieringsfrågan efter DN:s reportage om KI som varandes något av ett epicentrum för både svensk och internationell rasforskning för 70-80 år sedan. Samtidigt hyllas far och son Retzius minne som aldrig förr av den samlade svenska forskar- och högskolevärlden genom att ha förärats byster (Anders Retzius står exempelvis byst både på KI:s campusområde i Solna och vid Kungliga Vetenskapsakademien i Frescati och Gustaf Retzius byst hittas på prestigefyllda Institutionen för neurovetenskap), gatunamn (bl a Retzius väg), namn på föreläsningssalar (t ex Gustaf Retzius-salen) och lab (t ex Retziuslaboratoriet) och stipendier (bl a Anders Retzius medaljfond och Stiftelsen Hierta-Retzius stipendiefond) o s v o s v.

Samtidigt var både Anders och Gustaf Retzius på alla sätt och vis världsberömda svenska forskare redan under sina levnadsår: Det skallindexmått som Anders Retzius uppfann kring 1840 kan inte underskattas vad gäller ”vetenskaplig” betydelse för att inte säga världspolitiskt och världshistoriskt genomslag – inget annat kroppsmått blev nämligen så dominerande inom den panvästerländska rasforskningen under de kommande 100 åren som just kraniemåttet och uppdelningen av homo sapiens i lång- och kortskallar, och Retzius avgjorde därmed oräkneliga mängder männniskoliv, då skallmåttet kom att användas för att bestämma vem som skulle få leva (och få reproducera sig) och vem som skulle dö (och inte få reproducera sig) inte bara i Sverige och i Europa utan också i kolonierna under första hälften av 1900-talet (och vilket i samtliga fall alltför ofta ledde till välbekant massdödande). Och den enorma rasforskningsstudie som Gustaf Retzius utförde kring 1900 (tillsammans med Carl Magnus Fürst), och som byggde på kroppsmätningar av hela 45 000 svenskar, var inte bara dåtidens dittills mest empiriskt omfattande rasforskningsprojekt utan grundlade en gång för alla den ”vetenskapliga” sanningen att inget annat folk på jorden hade så rena, utsökta och perfekta (vita) kroppsmått som just svenskarna, d v s genom Gustaf Retzius jättelika kroppsmätningsstudie fastlades slutgiltigt och ”vetenskapligt” att svenskarna utan konkurrens var vitast av alla vita folk på jorden, och vilket de kommande decennierna kom att få stora (biopolitiska) konsekvenser för svenska folket (både för majoritetsbefolkningen och för de olika minoriteterna) i form av en raspolitik som via den socialdemokratiska välfärdsstaten tog sig uttryck i en antal lagar vilka alla syftade till att bibehålla de absolut unika, rena och ädla kroppsmått (och genetiskt material liksom estetiskt värde) som svenskarna ansågs besitta.

Att Anders och Gustaf Retzius tillhör några av våra mest hyllade forskarnamn genom tiderna är m a o kanske inte särskilt märkligt mot bakgrund av vad de båda faktiskt bidrog till och åstadkom, d v s grundläggandet av den empiriska ”vetenskapliga” rasforskningen var helt enkelt i mångt och mycket en svensk ”uppfinning”.