Underutbildningsproblematiken

Alla har väl vid det här laget hört till leda att hälften av landets gymnasielärare och var tredje lärare i grundskolan saknar behörighet i de ämnen de undervisar i samt att höga procentsiffror inom lärarkåren saknar pedagogisk högskoleexamen överhuvudtaget. Detsamma gäller egentligen inom den svenska högskolan om en utgår ifrån att en högskolelärare bör vara disputerad – på en normal svensk högskola har bara 40-60 procent av lärarna en doktorsexamen. Faktum är dock att denna statistik inom skolans värld som sammantaget är en av landets största arbetsplatser med sammanlagt kring en kvarts miljon anställda egentligen bara reflekterar ett faktum som är genomgående på den svenska arbetsmarknaden särskilt vad gäller den infödda majoritetsbefolkningen (för det är dem detta statistiska fenomen i första hand gäller) – d v s mycket höga procentandelar av alla förvärvsarbetande majoritetssvenskar är helt enkelt rent tekniskt underutbildade och underkvalificerade för de yrken och positioner de har (inklusive de löner de erhåller), och särskilt gäller det många TCO- och SACO-tjänster. Allt detta innebär att det finns gott om t ex majoritetssvenska rektorer, direktörer, institutions-, landstings- och kommunchefer, chefer inom media- och kulturvärlden, ja till och med professorer (som då inte disputerat) o s v plus en mindre armé av majoritetssvenska mellanchefer som saknar den högskoleutbildning de borde ha utifrån de positioner och löner de sitter på.

För minoritetssvenskar råder det omvända, vilket är välkänt och ständigt omdebatterat (taxichauffören som egentligen är läkare eller ingenjör, städerskan som egentligen är lärarinna eller socionom o s v) – d v s många är överutbildade och överkvalificerade (samt underbetalda) när de väl har ett arbete överhuvudtaget, men att det motsatta gäller för majoritetsbefolkningen är något som sällan eller aldrig tas upp i det offentliga samtalet om det genomsegregerade nya Sverige (allra lägst utbildningsavkastning utifrån att inneha en svensk högskoleexamen har för övrigt kvinnor från Chile och Afrikas horn-regionen samt män generellt med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika).

Bland de 100 000-tals underutbildade och underkvalificerade (och därmed överbetalda) majoritetssvenskarna hittas en brokig skara från de som aldrig någonsin har satt sin fot på en högskola, ja t o m de som ej ens har gått ut gymnasiet i vissa fall, till de som har några enstaka högskolepoäng i ett eller flera ämnen (i bästa fall åtminstone en avslutad termin, men ofta rena ströpoäng här och där, ibland t o m från olika högskolor) och de som har påbörjat högskolestudier och högskoleprogram men hoppat av dessa ”i halvtid” samt de som aldrig lyckades få ihop examensuppsatsen eller examensarbetet då de kom in på arbetsmarknaden ändå eller t o m blev s k ”headhunt:ade” av någon arbetsplats innan dess. Många majoritetssvenskar kommer just ändå in på arbetsmarknaden via blodsband (familj, utökade ”significant others”-släktliknande nätverk) och kontakter (bekantas, grannars och skolkamraters föräldrar o s v) och kan sedan klättra och avancera utan att ha en formell utbildning i ryggen.

Sedan ska det inte stickas under stol med att i de yngre ålderskategorierna finns det också många överutbildade majoritetssvenskar, inte minst bland 80-talister och uppåt p g a de senaste årens högskoleexpansion som har lett till att uppemot 2/3 av alla majoritetssvenskar (troligen än fler bland de majoritetssvenska kvinnorna) idag åtminstone påbörjar högskolestudier även om alla då inte avslutar dem i slutänden (i ett internationellt perspektiv heter det att vi är duktiga på att idag få in unga vuxna på högskolan men vi är dåliga på att få ut dem med en examen i ryggen trots att högskoleutbildning är gratis i Sverige). Idag har t ex närmare 1,3 procent av hela den arbetsföra befolkningen en doktorsexamen, vilket hade varit fullständigt otänkbart för bara 15-20 år sedan.