Icke-vita: den nya svenska service- och tjänsteklassen

Endast 46% av alla invånare i Sverige födda i Afrika mellan 16-64 år och endast 52% av alla invånare i Sverige födda i Asien mellan 16-64 år har ett arbete överhuvudtaget vare sig det är på heltid eller deltid eller på procent eller projektbaserat (och siffrorna är tyvärr än lägre för kvinnorna från dessa kontinenter), och bland de som endast har en förgymnasial utbildning (och de är tyvärr många inom dessa båda grupper) som högsta utbildningsnivå (d v s de har gått ut 9:an i grundskolan men har ingen avslutad utbildning därefter) ligger denna siffra på 26% respektive 31%. Av alla de som har ett arbete överhuvudtaget arbetar dessutom 87% i service-, tjänste-, hotell-, restaurang- samt handelssektorn, ej mer än 24% har ett yrke som kräver en högskoleexamen och endast 2,3% innehar en mellanchefs- eller chefsposition, kategoriseras som högre tjänstemän eller har en direktörstitel. Siffran 87% är en närmast osannolik för att inte säga surrealistisk andel som innebär att invånare med bakgrund i Afrika och Asien nu är en slags ”tjänsteklass” idag på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhällslivet i stort när de överhuvudtaget har ett arbete, d v s de är galet överrepresenterade inom yrken som servar och utför tjänster åt andra. Sammantaget liknar dagens Sverige helt enkelt och kusligt nog den situation som rådde i de europeiska kolonierna i Afrika och Asien fram tills självständigheten på 1950-70-talen vad gäller arbetsmarknadsutfall bland invånarna födda i Afrika och Asien: även då utgjorde de ”infödda” främst en tjänsteklass samtidigt som det också fanns en liten men begynnande ”infödd” medelklass samt en minimal ”infödd” tjänstemanna- och företagarelit (som marxisterna kallade compradorbourgeoisien – d v s en inhemsk icke-kristen icke-vit elit som historiskt först växte fram i kolonierna i Sydostasien).