Synen på adopterade bland minoriteter

Läser just nu Zulmir Bečevićs Avblattefieringsprocessen som kom ut i år, och som bör vara den 22:a eller den 23:e romanen inom den s k ”invandrarlitteraturen” sedan mitten av 1990-talet beroende på vilka titlar en väljer att inkludera i en sådan bibliografi. Jag har själv sedan flera år försökt att läsa samtliga texter inom denna genre, d v s romaner, självbiografier, diktsamlingar och pjäser skrivna av författare och journalister såsom Susanna Alakoski, Hassan Loo Sattarvandi, Johannes Anyuru, Marjaneh Bakhtiari, Jonas Hassen Khemiri, Ola Wong, Jesper Huor, Alexandra Pascalidou, Alejandro Leiva Wenger, Pooneh Rohi, Sami Said, Farnaz Arbabi och Golnaz Hashemzadeh, d v s författare med någon form av utländsk bakgrund inräknat både de som är utrikesfödda och har invandrat till Sverige samt de som är födda i Sverige med en eller två utrikesfödda föräldrar. Även om många av dessa författare av förståeliga skäl värjer sig från att kopplas samman med varandra och än mer från att föras samman inom en genrekategori med den så utskällda, exotiserande och essentialiserande beteckningen ”invandrarlitteratur” så är det ett faktum att majoritets-Sverige gör det, och genren har dessutom blivit föremål för en avhandling av den marxistiske litteraturvetaren Magnus Nilsson med den talande titeln Den föreställda mångkulturen (där denne argumenterar för att ”invandrarlitteraturen” i själva verket är vår tids arbetarlitteratur).

En figur och en trop som påfallande ofta finns med och dyker upp inom denna genre, och som ingen mig veterligen har uppmärksammat och analyserat, är den utlandsadopterade som karaktär och adoptionstemat som en del i handlingen. Den ymniga förekomsten av utlandsadopterade karaktärer och av adoptionstematiken inom den svenska ”invandrarlitteraturen” har högst sannolikt att göra med att författarna hela tiden bearbetar och förhåller sig till en överordnad och normerande svenskhet (och vithet) som protagonisterna oftast (men inte alltid) strävar efter och förhandlar om. Adoptionstemat blir därmed åtminstone på ett omedvetet metaplan vad denna genre egentligen handlar om – d v s om (o)möjligheten att ”adopteras” av den svenska nationen och därmed till fullo bli en del av svenskheten för att i slutänden kunna ses som svensk och få känna sig hemma i Sverige. Högst troligt är den upprepade förekomsten av utlandsadopterade inom denna genre också ett specifikt och exklusivt svenskt och möjligen skandinaviskt fenomen vilken bara kan förstås mot bakgrund av den massiva demografiska närvaron av utlandsadopterade just i Sverige (över 55 000 individer) och Skandinavien (uppemot 95 000 individer).

I Bečevićs roman är adoptionstropen närmast övertydlig då huvudpersonen i praktiken har blivit adopterad av en majoritetssvensk familj för att i akt och mening försvenskas, medan de utlandsadopterade karaktärer som finns med hos bl a Marjaneh Bakhtiari och Sami Said snarare framstår som sorgliga figurer i stil med ”de-där-som-ser-ut-som-blattar-men-som-beter-sig-som-svennar” och som inte förstår att de sticker av utseendemässigt och därmed framstår som närmast monstruösa trans(ras)personer – de gör så att säga på alla sätt och vis svenskhet (och vithet) samtidigt som de rent kroppsligen ser ut som ”blattar”. Utlandsadopterade blir därmed i många fall vår samtidssvenska ”invandrarlitteraturs” motsvarighet till ”the tragic mulatto” i amerikansk historisk minoritetslitteratur mellan ca 1850-1950, d v s icke-vita blandade som ibland kan passera som vita, ibland inte, men som oavsett vilket framställs som tragiska på alla sätt och vis i egenskap av att vara marginaliserade bland både vita och icke-vita men också illojala mot båda grupperna. I Jonas Hassen Khemiris fall blir den adopterade koreanske mannen som lyssnar på svart amerikansk hiphop och som figurerar i dennes debutroman Ett öga rött dessutom inte bara ”en guling som inte fattar att han är en blatte” utan både ”en guling som tror han är en svenne” och ”en guling som tror han är svart”. I Pooneh Rohis roman Araben blir den utlandsadopterade snarare en figur som får symbolisera den ultimata integrerade och assimilierade ”invandraren” och därmed en slags ständigt närvarande men spöklik ”benchmarking”-gestalt som alla andra icke-adopterade med utländsk bakgrund har som ideal eller åtminstone måste förhålla sig till. Mycket riktigt blir Dottern-karaktären i Rohis roman smickrad när hon blir tagen för att vara adopterad och inte en ”andrageneration:are”, d v s för henne blir det som att få en guldstjärna i kanten när hennes iscensättning av svenskhet erkänns som en felicitous performance för att tala med Judith Butler.

När jag läser alla dessa texter inom den svenska ”invandrarlitteraturen” där utlandsadopterade figurerar skrivna av icke-adopterade författare med utländsk bakgrund kan jag inte undgå att associera till min avhandling som handlade om hur utlandsadopterade från Sydkorea skildras i samtida sydkoreansk film och populärkultur: I båda fallen handlar det om texter och kulturproduktioner mättade med både mening, makt och våld och där de utlandsadopterade inte bara alltför ofta förvandlas till stereotyper och nidbilder utan också representeras och framställs bortom de utlandsadopterades egna levda erfarenheter och egna subjektspositioner. Naturligtvis är det upp till var och en att skapa sina egna karaktärer med den fulla konstnärliga friheten i ryggen, och alla utlandsadopterade karaktärer i den svenska ”invandrarlitteraturen” behöver inte vara problematiska, men både i de sydkoreanska filmer jag analyserade i min avhandling och i de svenska romaner jag läser idag är det trots allt stereotyper som tyvärr dominerar.

One comment

  1. Pingback: Representera stereotyper | sashas kult