Svenskarna – världens mest välkomnade invandrare

I dessa dagar när migrationspolitik och svenskhet diskuteras som aldrig förr skadar det inte att påminna om svenskarnas absolut privilegierade position som världens mest eftertraktade, önskade, välkomnade och begärliga invandrare i andra länder i världen – både i historien och i nutiden.

Mellan ca 1860-1970 uppmuntrade de europeiska kolonierna och bosättarstaterna i Nord- och Sydamerika, södra Afrika och Oceanien aktivt en vit invandring från Europa för att kunna skapa en genetisk-biologisk vit befolkning i samband med dessa länders nationsbyggande, som skulle blanda ut och/eller numerärt konkurrera ut urbefolkningarna, slavättlingarna och de icke-vita invandrargrupperna: http://atlantablackstar.com/2014/03/10/5-black-nations-that-imported-europeans-to-whiten-the-population

Inom den globala migrationsregim som rådde i världen under denna tidsperiod rankades svenskarna regelmässigt som den mest önskvärda invandrargruppen från Europa, då svenskarna ansågs besitta de mest värdefulla och ”rena” genetisk-biologiska egenskaperna utifrån en ”vetenskaplig” vithetsskala som sade att svenskarna var ”vitast av alla vita folk på jorden” (d v s föreställningen om den nordiska rasen som vithetens och skapelsens krona), och vilket kan avläsas i alla de invandringslagar och raskvotsystem som USA, Australien, Kanada, Sydafrika, Brasilien m fl bosättarstater i Sydamerika införde under framför allt mellankrigstiden, och vilka kom att gälla ända in på 1960- och 70-talen: för svenskarna innebar denna ”vetenskapliga” ras- och vithetsbaserade globala migrationsregim som rådde under stora delar av 1900-talet inget annat än i praktiken fri utvandring/invandring.

Det är därför inte en slump att svenskarna (bredvid irländarna och norrmännen vilka också utvandrade p g a i huvudsak fattigdom men samtidigt inte var lika välkomnade som invandrare som svenskarna) kom att bli det europeiska folk som utvandrade allra mest proportionellt sett till de europeiska kolonierna och bosättarstaterna mellan ca 1850 till ca 1950, d v s under kolonialtiden och högimperialismen. Det handlar om närmare 1,5 miljoner svenskar som inte bara utvandrade till USA och Sydamerika utan också till en mängd andra europeiska kolonier runtom i världen.

Det gick också mycket bra för svenskarna som invandrargrupp efter bara någon generation var de än hamnade – svensk-amerikanerna är till exempel en av USAs mest framgångsrika vita befolkningsgrupper i termer av ekonomiskt välstånd, d v s utifrån inkomst och förmögenhet (2:a eller 3:a beroende på hur en räknar).

Denna historia om svenskarna som de mest privilegierade invandrarna i andra länder på jorden utifrån dåtidens rastänkande är idag i det närmaste bortglömd, men fortfarande lever arvet kvar: ett svenskt pass är idag det mest privilegierade passet på jorden att inneha utifrån antal länder som inte kräver visum och andra mobilitetsbegränsningar, och fortfarande är svenskarna ett folk som välkomnas överallt i världen som invandrare, expats, sojourners eller turister (och uppemot 6-7% av den svenska totalbefolkningen befinner sig varje dygn i ett annat land, antingen som expats, sojourners eller som utvandrare, och vilket är en hög proportion i jämförelse med många andra länders befolkningar).