Rashierarkier och rasstrukturer i dagens Sverige

En kort summering av året utifrån nya siffror och ny statistik i relation till frågor om ras och vithet i dagens och inte minst framtidens Sverige: Detta år har vi tack vare ett antal journalister, forskare och myndigheter fått mer siffror än någonsin på samhällets och livets alla upptänkliga områden som avslöjar ett alltmer och snart helt igenom genomsegregerat Sverige utifrån ras, och där utomeuropeisk/utomvästerländsk bakgrund alltmer har kommit att betyda att inte ha ett arbete, att inte ha en ”bra”/hög lön, att inte inneha chefs- eller maktpositioner, att inte bo ”bra”/”bekvämt” och centralt, att inte äga sitt boende, att inte klara grundskolan/gymnasieskolan, att inte påbörja högskolestudier, att inte inneha en högskoleexamen, att vara helt eller delvis beroende av bidrag, att ha sämre hälsa, att må sämre, att inte leva lika länge o s v. I år har minst 10-12 separata granskningar och räkningar publicerats som undersökt andelen med utomeuropeisk bakgrund inom de svenska elitskikten – inom det svenska rättsväsendets högsta instanser (NOLL med utomeuropeisk bakgrund), bland medie-Sveriges toppar (NOLL med utomeuropeisk bakgrund), bland landets 30 största kommuners högsta chefer (EN med utomeuropeisk bakgrund), i de politiska partiernas ledningar (TRE med utomeuropeisk bakgrund), bland fackförenings-Sveriges styrelseledamöter (möjligen högt räknat 2-3% med utomeuropeisk bakgrund), bland näringslivets makthavare (möjligen högt räknat 2-3% med utomeuropeisk bakgrund) o s v. ”Normalläget” borde då vara uppemot 12-14% som är den totalandel av befolkningen som har bakgrund i antingen Afrika, Asien eller Sydamerika. Spridda och mindre översikter och enkätstudier utifrån självidentifikation har dessutom indikerat att 2-3%, någon gång och i bästa fall 4%, verkar vara den (tyvärr) regelmässiga andelen med bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika både bland landets alla lärare och forskare inom högskole-Sverige, i den svenska journalistkåren, inom poliskåren, i riksdagen, och i kultur-Sverige inklusive i musei-Sverige. I år har vi också fått mer preciserade och uppdaterade siffror på boendesegregationen som bara har fortsatt att accelerera så till den milda grad att invånare med utomeuropeisk bakgrund idag lever lika segregerat i relation till de vita majoritetsinvånarna i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö som svarta amerikaner och asiat-amerikaner (d v s kineser, koreaner, filippiner, vietnameser, japaner och indier) gör i dagens Stor-Los Angeles. Andelen s k synliga minoriteter (utomeuropeisk bakgrund) är idag exempelvis nere på 4-5% i Stockholms innerstad (Södermalm, Kungsholmen o s v) och i flera av de rika kranskommunerna – det stora flertalet av dem är dessutom sannolikt adopterade, partners till vita eller blandade liksom även diplomater, expats, näringslivsfolk och ”celebrities” från Tredje världen som har en lägenhet i Sverige. Vi har under året också fått bra gapminder-mått på att skillnaden i medellivslängden mellan olika stadsdelar nu börjar närma sig brittiska och amerikanska mått även i Sverige och särskilt i Stor-Göteborg och Stor-Malmö (i vissa fall mer än 5-7 år). I år har vi också fått möjligen än bättre statistik över situationen på arbetsmarknaden där arbetslösheten bland infödda vita majoritetssvenskar mellan 26-64 år ligger på ca 3-4% medan motsvarande siffror bland s k synliga minoriteter ligger på 20-30% beroende på vilken grupp som mäts. Vi vet nu också att den s k ”ungdomsarbetslösheten” (15-24 år) i första hand handlar om de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund. Den vita majoritetsbefolkningen är idag rikare än någonsin per capita utifrån reala disponibla inkomster, inte minst då det absoluta flertalet inom detta befolkningssegment både äger sitt boende (villa, radhus, bostadsrätt), är i arbete och är kraftigt överrepresenterad inom TCO:s övre skikt samt inom SACO-kollektivet. Idag har t ex uppemot 20% av alla vita svenska män (och de vita svenska SACO-kvinnorna knappar dessutom ständigt in på männen) med en högskoleexamen en mellanchefs- eller chefsposition med månadslöner på 45-50 000 kr +. Hade den svenska totalbefolkningen bara bestått av vita invånare idag, så hade befolkningen i Sverige troligen varit rikast, näst rikast eller tredje rikast bland alla folkslag på jorden just nu. Samtidigt är höga procentandelar av invånarna med utomeuropeisk bakgrund beroende av bidrag av olika slag – åtminstone uppemot 25% bara av socialbidrag medan andelen majoritetsinvånare som är beroende av socialbidrag är nere på under 3%. I år har vi också fått färska siffror på hur elever med utomeuropeisk bakgrund presterar i grundskolan, gymnasieskolan och högskolan. Mycket höga procentandelar slås tyvärr ut på alla dessa tre nivåer, och i slutänden är det få per årskull som överhuvudtaget går ut med en högskoleexamen (med vissa undantag såsom iranier, indier, kineser, etiopier och chilenare), än färre naturligtvis med en doktorsexamen, och allt detta trots att många inom just de utomeuropeiska invandrargrupperna tillhörde ”bra” familjer (akademiker, medelklass, bourgeoisie o s v) i hemländerna till skillnad från de inomeuropeiska invandrargrupperna som generellt hade en proletär familjebakgrund i hemländerna (kroppsarbetare, arbetarklass, proletariat o s v – trots det har de inomeuropeiska invandrarnas barn nu idag kommit ifatt de majoritetssvenska barnen i fråga om utbildningsresultat). Under ett visst läsår antas till exempel bara totalt 17 studenter till forskarutbildningen som är födda och uppvuxna i Sverige och som har utomeuropeisk bakgrund. Samtidigt lyckas uppemot 90%, ofta än fler beroende på kommun, kön och social bakgrund, av de majoritetssvenska barnen och ungdomarna ta sig igenom grundskolan och gymnasieskolan, och snart har troligtvis kring 60-65% av alla majoritetssvenska unga vuxna en högskoleexamen per årskull, vilket torde vara i nivå med t ex Sydkorea, Taiwan, Singapore och andra östasiatiska länder som är fullkomligt besatta av högre utbildning. Samtidigt har idag 30% av den svenska totalbefolkningen utländsk bakgrund (födda utomlands eller födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar) – hälften av dem har inomvästerländsk bakgrund (Sverige, Norden, Europa, Nordamerika, Australien/Nya Zeeland) och hälften av dem har utomvästerländsk bakgrund (Afrika, Asien, Sydamerika, Oceanien utom Australien/Nya Zeeland). Det är nivåer som gör att Sverige idag utan problem kan jämföras med de stora västeuropeiska länderna som innehade ofta enorma globala kolonialimperier fram tills 1950-70-talen, och som därför av ”naturliga skäl” sedan länge hyser en stor mångfald inom befolkningen. Särskilt de 15 procenten med utomeuropeisk bakgrund gör att Sverige och de svenska storstadsregionerna och även de mellanstora svenska städerna utan problem kan jämföra sig med städerna i länder som Storbritannien, Frankrike, Belgien och Nederländerna i fråga om mångfald, men också utan problem med städerna i USA, Kanada och Australien. Faktum är nämligen att invånarna med utomeuropeisk bakgrund är kraftigt överrepresenterade som invånare i de tre storstadsregionerna liksom i de mellanstora kommunerna där deras andel kan utgöra uppemot 20-25%, i vissa fall t o m 25-35% (t ex i Botkyrka och Södertälje). Till exempel är andelen med någon form av afrikansk bakgrund kring 2% i hela riket, men detta befolkningssegment utgör minst 7% av hela Stor-Stockholms befolkning och minst 6% av hela Stor-Göteborgs befolkning, och procentsiffrorna är än högre för denna grupp i kommuner som Stockholm, Botkyrka, Sundbyberg, Huddinge, Sigtuna, Järfälla och Solna. Än mer extrem är överrepresentationen av utländsk bakgrund-befolkningen bland alla barn och ungdomar i landet, d v s bland alla som just nu är mellan 0-18 år gamla: i de tre storstadsregionerna har idag hela 46-47% utländsk bakgrund – i Stor-Malmö närmare 60% och i många mellanstora kommuner handlar det också om andelar kring 45-55% (just i Malmö har även den historiska innerstaden/stadskärnan alltmer börjat domineras av utländsk bakgrund-invånare då särskilt Malmöiterna med hög utbildning och hög lön verkar ha lämnat staden och flyttat till kranskommunerna). Av dessa barn och ungdomar med utländsk bakgrund har de allra flesta idag dels utomeuropeisk bakgrund och dels är den övervägande majoriteten född (och därmed uppvuxen) i Sverige. Av alla bebisar som föds just nu har 17% en mamma med utomeuropeisk bakgrund och kanske 4-5% har en pappa med utomeuropeisk bakgrund (plus en mamma med majoritetssvensk bakgrund) vilket betyder att 20-25% av alla barn som föds i Sverige idag har någon form av utomeuropeisk bakgrund (OBS – detta är lågt räknat då totalandelen med utländsk bakgrund bland alla nyfödda idag ligger på 35% och möjligen närmar sig 40%). Samtidigt är det bland dessa barn och ungdomar som fattigdomen är som allra mest utbredd mätt utifrån deras föräldrars/vårdnadshavares privatekonomi – en tredjedel av alla barn och ungdomar med utländsk bakgrund växer upp i relativ fattigdom idag att jämföra med 3-4% av barnen och ungdomarna med svensk bakgrund, och bland alla barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund bör det troligtvis handla om över 50% om inte mer. Så vart är då Sverige på väg utifrån denna korta sammanfattning av läget sett genom siffror och statistik med fokus på ras och vithet? Antingen är botten nådd nu, vilket jag hoppas och ibland tror, d v s det kan bara bli bättre nu: mindre boendesegregation för landets invånare med utomeuropeisk bakgrund, högre förvärvsfrekvens och mindre arbetslöshet liksom en ökad medellivslängd bland dessa o s v. Att Sverige har varit i okontrollerat rasligt fritt fall i två decennier på raken är absolut ett faktum, men någon gång måste det ju vända trots allt. Eller också så permanentas denna situation som vi har idag, och därmed uppnår vi den typ av rasrelationer, rashierarki, rasordning, rasregim och ”rasstat” som ibland kallas den latinamerikanska modellen, och som på många sätt är mer extrem än t ex den nordamerikanska modellen, d v s en s k pigmentokrati där närhet och distans till den vita befolkningen helt enkelt avgör vars och ens livschanser både i det korta och i det långa loppet (arbetsmarknadsutfall, bostadsadress, livslängd, utsatthet för brott, fysisk och psykisk ohälsa o s v). I en sådan situation lönar det sig för icke-vita svenskar att t ex helt enkelt bara bo nära vita, att studera och att arbeta nära vita, att umgås ”på fritiden” med vita och framför allt att ”släkt:a” (”kinning”) med vita – det blir till slut mer eller mindre det mest rationella valet för de icke-vita svenskar som vill få ett någorlunda bra materiellt liv utifrån mätbara payback-effekter.