Om Verner von Heidenstam och extremhögern

Eftersom jag har blivit utpekad av somliga, bl a av Linköpings universitets och Tema Q:s professor Martin Kylhammar och av fil lic och förläggaren Per I Gedin (senast idag reproducerar DN Kulturs Björn Wiman deras tvättade syn på Heidenstam genom att fegt påstå att han var ”komplex” i relation till frågor om högerextremism och nazism, och tidigare har litteraturvetaren Jens Liljestrand förfäktat samma sak), för att ha spridit osanningar om och solkat ned en stor och folkkär författares minne så måste jag bara kommentera det faktum att SD:s stf pl (för att använda en nationalsocialistisk förkortning – denna förkortning användes bl a av både lindholmarna och av NRP för att beteckna en ställföreträdande partiledare – i Tyskland innehade f ö Rudolf Hess och Martin Bormann samma titel) Mattias Karlsson citerade Verner von Heidenstam i samband med att SD fällde Löfvens rödgröna regering.

 
För det första var Heidenstam ironiskt nog inblandad i fällandet av Staafs liberala regering för exakt 100 år sedan tillsammans med de radikalkonservativa aktivisterna asienforskaren Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich (vars son f ö tjänstgjorde som överste i Korea, men det är en annan historia), påhejade och uppbackade av huset Bernadotte och hovet samt av den reaktionära falangen av den svenska borgerligheten (detta är f ö något som SvD Kulturs Anders Q Björkman skriver om idag).
 
Både Kylhammar och Gedin har ägnat åtskilliga spaltmetrar och boksidor åt att återupprätta Heidenstams heder och ära och göra denne till demokrat och arbetarvän, och antirasist och antifascist. Att både Kylhammar och Gedin är medlemmar i Heidenstamsällskapet och engagerade i det prestigefulla litterära Övralidspriset hör så klart också till saken (f ö är det intressant att det just i Sverige fullkomligen vimlar av fina priser och utmärkelser som är uppkallade efter nazistiska, antisemitiska, rasistiska och högerextrema kändisar – ofta har de också fått gator och byggnader uppkallade efter sig liksom salar, aulor och hörsalar o s v – d v s i Sverige hyllar vi forfarande ohämmat och utan att blinka alla våra högerextrema och rasistiska ”förebilder” och ”hjältar”).
 
Den legendariske nobelpristagaren och akademiledamoten Verner von Heidenstam var då medlem i CE Carlbergs antisemitiska Gymniska förbundet redan på 1920-talet vars egentliga huvudsyfte handlade om att på ett närmast homoerotiskt sätt i enlighet med den lingianska gymnastikens kroppsideal hylla ”den nordiska vita rasen” (d v s de vita majoritetssvenskarnas kroppar såsom varande de mest perfekta och estetiskt fulländade av alla kroppar på jorden). På 1930-talet lät Heidenstam publicera sig i högerextrema publikationer, både i form av artiklar och dikter, och han var också medlem i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland samt stöttade det då framväxande Sveriges nationella förbund, d v s dåvarande MUF som hade brutit med dåvarande Moderaterna, och som förespråkade Rudolf Kjelléns, Adrian Molins, Teodor Holmbergs och Harald Hjärnes radikalkonservativa idéer – samma idégods som SD idag inspireras av genom just Mattias Karlsson och hans krets.
 
Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande fascistiskt inspirerade hälsning till Sveriges nationella förbunds ca 40 000 medlemmar (varav de allra allra flesta kom från den övre medelklassen och överklassen – det är f ö i mångt och mycket deras barnbarn som idag hittas i de övre skikten i dagens Sverige): ”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”
 
Eftersom jag är uppväxt i Motala där Heidenstams slott Övralid är beläget så kan jag också vittna om att äldre Motalabor sprungna från de djupa arbetarleden väl mindes att Heidenstam var pro-nazist och högerextremist – bland dem rådde det s a s inga tvivel om var den upphöjde nationalromantiske författaren stod politiskt. Farfadern till en vän till mig hade t o m agerat droskförare åt tyska nazister som besökt Övralid när Heidenstam erhöll Tyska Örnens Orden (en nazistisk utmärkelse som f ö ett flertal pronazistiska elitsvenskar tilldelades mellan 1933-45 – inte minst inom det svenska näringslivet).
 

Att SD:s stf pl Mattias Karlsson väljer att citera just Heidenstam är m a o inte på något sätt en slump, och landets kulturelit och humanioraforskare borde verkligen veta bättre än att bli förvånade över det eller t o m vilja ärerädda Heidenstam. Det är just denna närmast totala okunskap om den svenska extremhögerns historia som gör att vi inte klarar av att se och förstå var SD av idag egentligen kommer ifrån både idéhistoriskt och organisationshistoriskt och vad de egentligen strävar efter och står för. Det gör det också oerhört svårt för oss att idag bemöta SD på ett effektivt sätt. SD har helt enkelt på många sätt historien på sin sida, och det är aldrig fel i kampen om framtiden.