Svenska raskravaller

Niklas Orrenius skriver idag i DN om raskravallerna i Jönköping 1948 som hade föregåtts av en vardagligfierad flod av visuella liksom textuella rasstereotyper i populärkulturen av romer och resande (vilka benämndes som svarta vid den här tiden) och registrering av dessa i specifika rasregister ned till kvartsnivå (s k kvadroner) liksom av en utpräglad boendesegregation och diskriminering på arbetsmarknaden (kanske känner någon igen situationen för icke-vita i dagens Sverige…) och inte minst av en av staten och eliterna (politiker, myndighetsföreträdare, forskare, kulturfolk, journalister, jurister, läkare, präster, officerare o s v) sanktionerad och masskommunicerad (d v s till den stora massan av den svenska majoritetsbefolkningen som vid den här tiden benämnde sig själv som vit alternativ som arisk) rasforskning, raslära och rashierarki som i utredningar, promemorior, propositioner, motioner, rapporter, avhandlingar, studier, reportage, artiklar, uppslagsverk, romaner, filmer, pjäser och även i form av skolans läromedel lärde ut att svenskarna var vitast av alla folk på jorden och därmed i kraft av enbart sina genetiskt-medicinska kroppar helt enkelt stod över alla andra. Minst en av dem som deltog aktivt på den s k ”vita” sidan i kravallerna i Jönköping kunde dessutom slåss ”på riktigt”: Han hade nämligen varit SS-frivillig på östfronten och åtminstone givits möjligheten och ”rätten” (i egenskap av att vara medlem i en genomrasideologiserad paneuropéisk elitarmé) att ha ihjäl både ryssar, judar och romer en masse (om han sedan gjorde det vet jag dock ej med säkerhet). Det ska också nämnas att liknande raskravaller som både syftade till och lyckades med att driva ut alla minoritetssvenskar från ett visst geografiskt område vid den här tiden ägde rum även på andra platser i landet (och gör så forfarande än idag, t ex genom att vandalisera boenden för ensamkommande flyktingbarn, bränna ned flyktingförläggningar samt trakassera minoritetssvenskar som bor i villa- och radhusområden eller i fina kvarter i de historiska stadskärnorna): Rätten att få leva genomsegregerat i stort sett enbart med andra vita majoritetssvenskar sitter djupt i den svenska kulturen. Och när FN:s deklaration om mänskliga rättigheter offentliggjordes var Sverige på den tiden tveksam till skrivningarna om att fördöma rasdiskriminering: ”Men då kan vi ju inte göra som vi alltid har gjort gentemot fr a romer och resande och samer” resonerade man på hög nivå i Sverige.