Adopterades situation värst i Sverige och Skandinavien

Ett koreanskt statligt forskningsinstitut har i höst publicerat en omfattande rapport om de uppemot 200 000 (bort)adopterade koreaner som idag lever utspridda i ett 15-tal västländer, och vilka i skrivande stund utgör den absolut största gruppen utlandsadopterade i världen och en dessutom unik demografisk grupp som många forskare har haft svårt att konceptualisera överhuvudtaget (är det frågan om en diaspora, en barnmigration, en människohandel, en invandrargrupp, en asiatisk minoritet o s v): http://swedishkoreanadopteesnetwork.wordpress.com/2014/11/04/new-report-from-korea-institute-for-health-and-social-affairs-kihasa/

I rapporten som bygger på över 1000 enkätsvar framgår det bl a att de adopterade koreanerna i Sverige och i Skandinavien är de som ”score:ar” högst på att ha blivit diskriminerade (uppemot 75%) och på att uppge psykisk ohälsa (uppemot 65%). De nedslående resultaten har förvånat forskare och myndigheter i Korea då bilden av Sverige och Skandinavien är starkt idealiserad (”i Sverige är ju alla antirasister” alt. ”i Sverige mår ju alla bra”) och vissa har i diskussionen som följt på rapporten t o m försökt förklara resultaten med det bistra nordiska klimatet.

Att Sverige och Skandinavien framstår i mest negativ dager vad gäller särbehandling av och psykologisk problematik bland adopterade från Korea förvånar tyvärr inte: även bland utomeuropeiska invandrare och deras barn som inte är adopterade och även bland blandade tyder mycket på att marginaliseringen för dessa är hårdare i Sverige än i övriga Europa och västvärlden liksom troligtvis också medföljande psykisk ohälsa. Det går t o m att betrakta utlandsadopterades situation som en slags ”benchmarking” för att just mäta exkludering p g a ras i ett visst västland då alla andra etniskt-kulturella aspekter är helt frånvarande för dessa förutom den kroppsliga aspekten.