Skräcken för rasbegreppet och jämlikhetsdata

Radioreportage i P1s Konflikt om den paniska antirasistiska skräcken inför att applicera rasbegreppet på det samtida Sverige och om den om möjligt än mer paniska antirasistiska skräcken inför att införa statistik om ras och etnicitet, s k jämlikhetsdata, i dagens Sverige: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/440462?programid=1300

Såsom kritikerna Maja Hagerman och Paulina de los Reyes säger i programmet så vet vi visserligen en del om de senaste årens accelererande ojämlikheter utifrån ras och etnicitet, men vi vet verkligen inte tillräckligt som Karim Jebari påpekar och därför behöver vi både rasbegreppet och jämlikhetsdata för att verkligen kunna ta in och förstå att Sverige troligen är det land i Europa, ja möjligen i västvärlden och t o m i hela i-världen, där skillnaderna just nu är som allra störst mellan den vita majoritetsbefolkningen och den del av befolkningen som har någon form av utomeuropeisk/utomvästerländsk bakgrund (ca 15% av befolkningen) vilken variabel det än gäller såsom att vara arbetslös, att tillhöra kärnarbetskraften och förvärvsarbeta, att ha en fast tjänst och att arbeta heltid, att vara/(kunna) bli mellanchef/chef, att inte vara beroende av bidrag, att äga sin bostad, en bra inkomstnivå och en stadig inkomstökning, en hög utbildningsavkastning o s v o s v o s v.

Några exempel ur högen som bara är indikationer då den svenska befolkningsstatistiken är ytterst trubbig utifrån huvudkategorierna svensk bakgrund – utländsk bakgrund: Allting tyder på att den andel av majoritetsbefolkningen som bor i hyresrätt har halverats på lite mer än ett decennium och idag är nere på 15% – d v s över 80% av alla vita svenskar äger idag sitt boende. Allting tyder på att den andel av majoritetsbefolkningen mellan 26-64 år som är arbetslös är nere på 4%, och på grund av den rekordhöga förvärvsfrekvensen bland vita svenskar tyder allting på att majoritetsbefolkningen under de senaste åren har upplevt en reell inkomstökning som nästan saknar motstycke i modern svensk historia. Om Sverige i stort sett bara bestod av den vita majoritetsbefolkningen skulle dagens svenska befolkning troligen vara rikast i världen just nu per capita (högst troligen dessutom rikare än både under vikingatiden och under stormaktstiden liksom under efterkrigstidens socialdemokratiska rekordår): Den samlade svenska hushållsförmögenheten (invånarnas egna samlade inkomster och förmögenheter) ”peak:ade” nämligen i våras, d v s aldrig tidigare har invånarna i Sverige varit så rika som privatpersoner/enskilda individer som just nu sedan statistik kring hushållens egna ekonomi började föras på 1800-talet, och högst troligen handlar det i huvudsak om främst vita svenskars privatekonomi.

Omvänt uppvisar den del av befolkningen som har någon form av utomeuropeisk/utomvästerländsk bakgrund, och särskilt de som har någon form av bakgrund i Afrika och Västasien (Mellanöstern), arbetslöshetssiffror på 20-25%, ej mer än uppemot hälften i denna grupp tillhör överhuvudtaget kärnarbetskraften (och av de som har jobb tillhör 25-30% den lägsta inkomstgruppen jämfört med 5% bland vita svenskar), uppemot 25% av de vuxna är beroende av ekonomiskt bistånd och mellan 50-60% av barnen är klassificerade som fattiga, ej mer än uppemot 20% äger sitt eget boende, ej mer än kring 3% har en mellanchefs/chefsposition, den generella utbildningsavkastningen är extremt låg (uppemot 25-30% av de högskoleutbildade i denna grupp innehar okvalificerade arbeten att jämföra med endast 1% bland vita svenskar med högskoleexamen), höginkomsttagarna är få och den reella inkomstökningen har i praktiken handlat om några enstaka procent för denna grupp under de senaste åren. Slutligen – inga andra västländer kan mig veterligen idag ”ståta med” ett flertal stadsdelar i storstadsregionerna och i de mellanstora städerna där uppemot 90-95% av invånarna har utländsk bakgrund och varav samtliga stadsdelar dessutom är klassade som mycket fattiga.

Så den närmast fanatiska (och dessutom hatiska) antirasistiska skräcken för rasbegreppet och för jämlikhetsdata som kännetecknar den svenska antirasismen både från vänster- och från högerhåll kanske i grunden snarare beror på en vägran att en gång för alla konstatera att Sverige troligen är ett av de västländer där människor med någon form av utomeuropeisk/utomvästerländsk bakgrund är som allra mest marginaliserade just nu än på omtanke om minoriteterna i antirasismens namn.