Jan Guillou och revisionismen

Apropå det historierevisionistiska debaclet med lanseringen av Jan Guillous nya roman ”Att inte vilja se” där den pro-tyske huvudkaraktären har Dagsposten som husorgan så vill jag bara säga, eftersom jag råkar ha läst samtliga nummer av den högerextrema och överklass:iga dagstidningen Dagsposten som gavs ut av Sverigedemokraternas ideologiska föregångare Sveriges nationella förbund mellan 1941-50 och som nog en inte alltför oansenlig del av de pro-tyska svenska socialgrupp 1-familjerna läste (bl a litteraturvetaren Nils Schwartz familj: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19468329.ab – för en ofullständig lista över Dagspostens aktieägare – se t ex http://www.tobiashubinette.se/dp.pdf), att inte ens Dagspostens läsare ”besparades” rapporter om det massmördande som pågick fr a i öster under kriget då dessa titt som tätt kommenterades och bemöttes av redaktionen. Inte ens den högerextremt orienterade svenska högborgerligheten som enbart läste Dagsposten och ingenting annat (och de var nog få, för de allra flesta prenumerade sannolikt även på Svenska Dagbladet) kunde med andra ord påstå att de ”ingenting visste” våren 1945. Nu vet jag ingenting om Guillous svenska familj (däremot har jag förstått att hans franska familj möjligen var åt det högerextrema hållet), men det skulle inte förvåna mig om även de läste Dagsposten och påstod att de ”ingenting visste” 1945, d v s romanen kan m a o möjligen ses som Guillous omedvetna sätt att försonas med sin egen familjehistoria och därmed också som ett försök att återupprätta den pro-tyska svenska överklassens heder.

Guillou kommer från den svenska vänster som p g a sitt gränslösa hat mot Brittiska imperiet och dess avläggare USA hamnar i både historieförfalskning och pro-tyskhet – i sina senaste bästsäljande romaner hävdar Guillou bl a att den tyska kolonialismen var mer human än den brittiska. Att åtskilliga f d maoister i Sverige och i andra västländer idag ger uttryck för högerradikala liksom antisemitiska åsikter och perspektiv är därför ingen slump – det är ett arv från 70-talsvänstern. Och eftersom 70-talsvänsterns aktivister nästan helt kom från borgerlig bakgrund, och vars föräldrar ofta varit pro-tyska och högerextrema under Andra världskriget, så kan Guillous romanserie också symboliskt betraktas som en upprättelseskrift för de sistnämnda (d v s barnet som försonas med sina föräldrar).