Ivar Anderson

Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén hyllar i en krönika sin föregångare den legendariske Ivar Anderson som var tidningens ”starke man” under de dramatiska åren 1940-55. Ivar Anderson var dock ingen pålitlig antifascist (högst troligt knappast heller någon antirasist): han var knuten till högerextrema Ungsvenska klubben, han prenumererade på fascistiska Vägen Framåt och han höll föredrag för fascistiska Sveriges nationella förbund så sent som 1941. Sveriges nationella förbund utgjorde fortsättningen på dåvarande MUF som bröt med moderpartiet 1934, då dåvarande MUF vägrade acceptera demokratins genombrott i landet och inrättade paramilitära uniformerade kampgrupper som bekämpade arbetarrörelsen handgripligen. Den svenska högern förlorade genom denna brytning en hel generation partiaktivister. Många av dem sökte sig dock tillbaka till moderpartiet efter kriget och gjorde sedan lysande karriärer under Kalla kriget och i efterkrigs-Sverige samtidigt som de öppet och ostraffat luftade antidemokratiska och rasistiska åsikter, ofta just i Svenska Dagbladet. Min kvalificerade bedömning är därför att den svenska högern blev antifascistisk (och antirasistisk) först efter Kalla krigets slut – innan dess var rågången gentemot extremhögern inte speciellt tydlig och ej heller nödvändig.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/fredric-karen-politisk-extremism-maste-granskas_3532178.svd