Den koreanska babyboxaffären

Eftersom SvD nu idag har publicerat en (översatt) norsk artikel om babyboxfrågan i Sydkorea, så känner jag mig tvungen att kommentera denna.

Jag är en av de (transnationella) aktivister som via organisationen TRACK (Truth and Reconciliation for the Adoption Community of Korea – se http://www.adoptionjustice.com), som jag var med och grundade, lyckades driva igenom förändringen av den koreanska adoptionslagen 2011-12 tillsammans med en grupp bestående av adopterade koreaner som både bor i Sydkorea och i olika västländer, en grupp singelmammor och biologiska mammor i Sydkorea, och även ett antal progressiva adoptivföräldrar i västvärlden plus sydkoreanska aktivister från olika sociala rörelser. Lagen innebar i praktiken att både de adopterades och de biologiska föräldrarnas rättigheter tillgodosågs för första gången någonsin medan adoptionsbyråernas makt försvagades betydligt, och det resultatet är att hela den globala adoptionsindustrin idag är försatt i kris p g a att Sydkorea alltid har varit ”flaggskeppslandet” i sammanhanget. Sydkorea är det ledande adoptionslandet och även det land som länderna i Afrika, Asien och Sydamerika tittar på och följer, och det var även i Sydkorea som den internationella adoptionen ”uppfanns” överhuvudtaget i modern historia (i samband med Koreakriget 1950-53). Antalet utlandsadoptioner har nämligen rasat sedan lagförändringen, medan allt fler singelmammor i Sydkorea har valt att behålla sina barn, och flera adoptionsbyråer i både Sydkorea och i olika västländer har därför följaktligen gått i konkurs (även i Sverige). Även svenskarna har så klart fått känna på den den globala adoptionskrisen och resultatet av lagändringen i Sydkorea: adoptionssiffrorna har även rasat för svensk del på sistone.

En del i lagändringen handlar om att en gång för alla stoppa förfalskandet och manipulerandet av adopterades identiteter: säkerligen uppemot 80-90% av alla utlandsadopterades adoptionsdokument innehåller nämligen felaktigheter (falska födelsedatum, elaktiga födelseorter, raderade/påhittade familjehistorier o s v). Därför måste nu alla barn som ska adopteras bort helt enkelt först registreras i den koreanska folkbokföringen. Eftersom Sydkorea är det land som ojämförligt och utan konkurrens är mest patriarkalt, sexistiskt och heteronormativt av alla konfucianska och buddhistiska länder i Nordostasien/Sydostasien, och som därför tillhör bottenligan globalt tillsammans med ett antal av de allra värsta latinamerikanska (katolska), afrikanska (muslimska och kristna) och asiatiska (muslimska och hinduiska) länderna (d v s helt enkelt de mest ojämställda länderna i världen), så har denna del i lagändringen lett till att ett antal nyblivna mammor har börjat överge sina barn utanför särskilt kristna kyrkor.

På grund av att alltfler kyrkor har satt upp s k babybox:ar så har antalet också ökat på sistone – ökningen kan därför också förklaras med att antalet babybox:ar har ökat. Då hela babybox-idén är så dramatisk så har media nu uppmärksammat vad som händer i Sydkorea – även västerländsk media. Allt detta har nu lett till att starka krafter (=adoptionsindustrin, potentiella/prospektiva adoptivföräldrar, regeringar i västvärlden o s v) vill återvända till tiden innan lagändringen: lagen ska helt enkelt upphävas och massadoptionernas tid ska återinföras så att allt blir ”som vanligt” igen (=Tredje världen levererar barn till västvärlden). Visserligen är det absolut så att behovet av barn från Sydkorea och Tredje världen är omätligt i västvärlden, och adoptionsbyråerna går nu på knäna ekonomiskt, men samtidigt så har den sydkoreanska lagändringen varit så revolutionerande för utsatta kvinnors (och deras barns) rättigheter att en återgång till förhållandena innan 2011-12 skulle betyda en katastrof för allt vad mänskliga rättigheter, feminism och jämlikhet heter, för att inte tala om den globala maktobalansen mellan västvärlden och den icke-västerländska världen.