Svensk rashumor

Apropå Sissela Kyles rashumorutbrott på gårdagens Guldbaggegala – vill påminna om att klassisk svensk rashumor är en av hennes favoritgenrer: http://www.tobiashubinette.se/ostasiater_5.pdf Och i ett radioprogram efter att Volvo köpts upp av Kina skämtade Sissela Kyle om att nästa Volvo-chef kommer att heta typ ”direktör tjing tjong”. Sedan är Sissela Kyle inte ensam – rashumor är en sedan länge integregrad och älskad del av svensk humor ända sedan Povel Ramels glansdagar. Fredrik Lindström, Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg m fl m fl m fl, alla har de blivit folkära (och rika dessutom) på svensk rashumor. Och eftersom icke-vita komiker som Shan Atci, David Batra m fl m fl också använder sig av den svenska rashumorn, inte bara gentemot ”sin egen grupp” även framför allt genom att skämta om andra minoriteter (särskilt asiater, delvis också afrikaner), så fortsätter den svenska rashumorn att leva och frodas genom att den idag ”endorse:as” och legitimeras av alla feministiska och antirasistiska komiker, varav de allra flesta är kvinnor och icke-vita. Rashumor är idag tyvärr även ett stående inslag i feministiska, antirasistiska & hbtq-sammanhang såsom i politiska ståuppkomik-shower och i burleskshower. Det hör också till saken att den publik som vrider sig av skratt och finner lust och njutning i den svenska rashumorn i praktiken nästan alltid är helvit, även den som de icke-vita komikerna oftast uppträder inför. Problemet med den svenska rashumorn är m a o att den skapades för en helvit publik, och det gör den fortfarande, även när komikerna är icke-vita.

Problemet med rashumor är också att humor i sig producerar oerhört starka känslor av lust och njutning = rasfantasier associeras därmed med lust och lycka. Rashumorn har idag även en instrumentell funktion: den fördjupar segregeringen i motsats till vad som gärna hävdas, d v s att den ”sänker trösklarna” för vita att möta den Andra via humor (d v s rashumor bidrar till integrationen). Den svenska rashumorn bearbetar helt klart alla de rasfantasier som segregationen producerar, men inte på något sätt på ett konstruktivt vis. Rashumorn blir i stället ett sätt att destruktivt få njuta av den Andra. Särskilt asiater och afrikaner, men även ”muslimer” liksom urfolk i Nord- och Sydamerika och samer och inuiter blir helt enkelt till clowner/monster i rashumorns värld. Den svenska rashumorn säger till icke-vita: ”ni ser konstiga/skojiga/fula ut”, vi (vita) finner lust & njutning i det = ni existerar (och ni får finnas) för oss, bara för oss. Den svenska rashumorn gör m a o att de som det skrattas åt, minoriteterna själva, kan uppleva att de är clowner/pajaser/monster/väsen bara genom sina kroppar.

Den svenska rashumorn skapar därmed inte bara lust och njutning för vita, utan också starka känslor av omnipotens och makt (och våld) just genom den lust och njutning som produceras, d v s vita överhöghetskänslor samtidigt som den skapar själväckelkänslor för icke-vita (inför sina egna kroppar). Den svenska rashumorn isolerar och kapslar därmed in det vita psyket ännu mer, kanske särskilt när publiken är helvit, och i slutänden förstör den oss alla: icke-vita kroppar blir omänskligfierade och vita psyken blir våldsamma.