Den färgblinda antirasistiska vreden

En reflektion efter gårdagens hårda kritik från Svenska Dagbladets sida vad gäller att tala om ras och vithet i relation till dagens Sverige: Denna höst har den debatt som pågått i åtminstone två års tid, och som handlar om ras och vithet är användbara begrepp och storheter även i Sverige för att förstå dagens svenska samhälle, på alla sätt och vis kulminerat genom att både högerns och vänsterns företrädare just nu går till frontalattack mot dem som försöker tala om ras och vithet: ”från Paulina de los Reyes till Ivar Arpi” för att sammanfatta denna i den närmaste samstämmiga röst som går bortanför höger- och vänsterskalan plus så klart otaliga inlägg på Twitter, Facebook och på bloggar och hemsidor, och vilka tillsammans närmast unisont argumenterar för att just i Sverige är dessa begrepp inte användbara, ja till och med obrukbara och definitivt ovälkomna, då utseendeaspekten antingen sägs spela mycket mindre roll i Sverige än i t ex den engelsktalande världen alternativt att utseende inte spelar någon roll alls just i Sverige.

Att döma av den gränslösa vrede och det hämningslösa hat som just nu drabbar de få i landet som vill tala om ras och vithet i relation till dagens Sverige, och som verkligen kommer från hela det politiska spektret – från den radikala vänstern till extremhögern – så är det högst sannolikt att Sverige kommer vara ett av de sista länderna i världen som kommer att ta till sig frågor som rör ras och vithet mot bakgrund av denna ultraradikala och militanta, ja till och med aktivistiska färgblinda antirasism som råder, och som dessutom konstruerades och formulerades just i Sverige på 1960-80-talen