Om försvaret av rasstereotyper

96% tycker att det är fel att ta bort de tecknade dockorna från Kalle Ankas julafton (Aftonbladets undersökning). För ett år sedan kunde 97% inte se att Fazers Kina-logo skulle kunna vara kränkande för någon i dagens Sverige (Sifos studie), och i höstas tyckte 90% att Tintin i Kongo är lämplig läsning för barn (DNs undersökning). Dessa siffror stämmer väl överens med andelen svenskar som ser sig som antirasister i olika jämförande europeiska och internationella attitydundersökningar – det brukar handla om ca 90-95% (=inget annat land i världen slår Sverige vad gäller att se sig som antirasistiskt).

Den radikala färgblindhet som vänstern formulerade på 1960-70-talen och som idag är den hegemoniska antirasismen, har m a o slagit knut på sig själv, vandrat i cirklar, gått in i väggen och blivit fullständigt psykotisk. Den färgblinda svenska antirasismens psykos producerar tillsammans med den vita melankolin därför just nu en gränslös och okontrollerbar explosion av sorg, hat och vrede hos majoritetsbefolkningen som riktar sig mot alla de minoriteter som Sverige likt Tredje världens vita moder har tagit till sig (genom invandring och flyktingmottagande, och genom adoptioner och intimrelationer) och sett sig som beskyddare av och förespråkare för, och vilka nu inte bara gör anspråk på att inkluderas i svenskheten på lika villkor utan också aktivt vill delta i att forma en ny framtida svenskhet utan exotism och stereotyper.